Gordon Gano & The Ryans - Under the Sun

I sina bästa stunder har Gordon Gano framstått som inget mindre än ett geni.

I Violent Femmes kunde han ibland fånga exakt hur en Lou Reed med humor skulle ha låtit, och lika träffande var hans David-Byrne-minus-akademiska-poäng-akt. Sådana ögonblick – och då menar jag inte enbart Blister in the Sun och Gone Daddy Gone – är klassiker och evigt älskade. Men vi ska inte sticka under stol med att Gordon Gano redan på den tiden allt som oftast ramlade ner i tomgångsmalande. De coola referenserna, framför allt de nyss nämnda och deras respektive posses, fanns där, de så ickekorrekta att de blev korrekta udda arrangemangen med inslängda dragspel mitt i deras stötiga post-new-wave fanns där, men tyvärr också fler ängliga blickar åt collegeradions spellstor än egen identitet eller minnesvärda låtar. Så var det då, och det enda som har förändrats idag är tyvärr att de där geniala ögonblicken inte finns kvar längre.