Hamell on Trial

Ed Hamell verkar ha blivit så förtjust i den mediabild han skapat genom föregångaren [I]Choochtown[/I], genom sina fantastiska live/standup-spelningar och sina tidningskrönikor från New Yorks baksida att han tappar greppet, och går farligt nära att parodiera sig själv. Ibland når han gamla höjder, som med den förmodligen själv-biografiska [I]Downs[/I] om en gammal narkomans återförening med nedåtjacket efter en bilolycka helt lagligt i en sjukhussäng. Och fortfarande är han en mästare på smarta texter, som när Gud läxar upp människan för att vi bryter mot budet att inte döda i inledande [I]Don't Kill[/I]. Men Ed Hamell har inte tillräckligt många historier från New Yorks bakgator kvar att berätta, fantasierna om att ta sig över statsgränsen med 13 kilo olagligt i bakluckan är bara påklistrade den här gången. Med Ani diFranco och ett taffligt rockband i ryggen, där vi nu vant oss vid enbart Hamells röst och gitarr, blir resultatet högst ordinär pratig skojrock.