Hird

Den svenska dansmusiken som vi valt att inte kalla house -- snarare något med jazzprefix -- har ofta haft svårt för att visa känslor, att låta annat än snyggt producerad eller internationellt gångbar. Kanske har den saknat gospel? I dagarna blev delar av Gonkyburg kristet då den senaste i raden av göteborgskollektivets albumdebutanter bestämde sig för att tacka gud i texthäftet och sedan sjunga om att han inte kan leva utan sin skapare. I skivans kanske bästa spår [I](Can't Live Without) God[/I] har Kenny Bobien helt plötsligt flyttat in hos Ernesto's och med ens kommer alla känslorna. Jag tror bara på -- hej nu kommer det -- musikens helande kraft, men när Jonatan Bäckelie sjunger om sin gud (eller om sin tjej i [I]Tip Toe[/I]), känner jag honom, då känner jag hans tro. Men som så många gånger förut är inte elektronisk musik alltid den bästa att förmedla sina känslor med, i alla fall har den inte varit det för mig. Ernesto's [I]Album[/I] är i det långa loppet inget undantag -- det är snyggt och internationellt gångbart, men också jazzkaféjazzigt (varför måste du dricka kaffe på omslaget för?) och småfjantigt. Som i skivans enda svenskspråkiga spår [I]Ensam[/I] där Ernesto's tyvärr blir Bo Kaspers Orkester i broken beats-tappning. Christoffer Berg eller Hird är en annan talangfull del i samma kollektiv och tillsammans med fina vokalissan Yukimi Nagano är [I]Moving On[/I] mer jazz än soul, mer spöklik elektronik än levande latin om vi nu ska jämföra de två släppen med varandra. Och är jazzig spöklik elektronik ditt gebit så kommer den inte mycket bättre än så här.