Honeydrips
I en särskilt minnesvärd scen i Peter Sellers 60-talsfilm Oh, Vilket Party sjunger den hänförande franska sångerskan Claudine Longet en smäktande version av Henry Mancinis Nothing To Lose, sittandes i en tjusig tidstypisk salong omgiven av cocktaildrinkar och oantastligt klädda människor. I den här kontexten, lika väl som i den relevanta delen av 80-talets indiepopscen, hör Mikael Carlssons soloprojekt The Honeydrips hemma. Den på Myspace och cdr numera flitigt spridda kärleksballaden Åh, Karolin, i vilken den erotiska franska filmen Emmanuelle är listigt samplad, har byggt upp ordentliga och berättigade förväntningar på den debutskiva som nu getts ut på Tough Alliance eget Sincerely Yours.
Vi har hört ett hårt, ett låt oss säga, elektroniskt, och nu för tiden ett betydligt mjukare The Honeydrips.
— Det stämmer. Jag vill göra vad som faller mig in med The Honeydrips. Förhoppningsvis kommer ni att få höra ännu fler varianter i framtiden. Om inte så betyder det att jag har stagnerat, hemska tanke!
Är de olika varianterna av Honeydrips avspeglingar av ditt mående, eller är det en förändring av smak som ligger bakom dem?
— Delvis, ja. Min musik tenderar att ta sig nya uttryck i takt med att min musiksmak utvecklas. Men framför allt är det nog min förmåga (och bristande förmåga) att få till bra inspelningar hemma i min etta på 27 kvadrat som sätter standarden. I början kunde jag knappt ett dugg om att spela in, så jag la på en massa reverb och dist för att dölja skavankerna. Därav det ”hårda”, shoegazingaktiga soundet i början. Nu har jag lärt mig lite mer, så nu vågar jag låta andra nyanser komma fram. Förhoppningsvis kommer det att bli mer sånt. En svindlande tanke är till exempel att jag spelar in tillsammans med en hel symfoniorkester. Men det blir nog lite trångt i min lägenhet.
Säg något om den nya skivan.
— Den innehåller tio låtar.
The Honeydrips släppte singeln (Lack of) Love will tear us apart, inklusive remix av The Embassy, den 21 februari. Debutskivan släpptes förra månaden.
/Johan Österman