Howling

Malmöbon Chris Bailey gör ett tappert försök att rädda en solokarriär som alla ignorerar genom att damma av Saints gamla logotype, veva om gamla låtidéer och vråla som om han vore 19 igen. Det går, som ni kanske misstänker, inget vidare. Jag älskar mannen och hans musik, men dethär är inte värdigt honom. När han plockar fram den akustiska i Something wicked blir det anständig Bailey-klass. Resten glömmer vi.