Idiotia Hyperactiva

Henry Fiat's Open Sore startade sin karriär som ett slags happeningband i Stockholm. De dök upp på diverse tillställningar, tokspelade typ tio låtar på 15 minuter och stack igen. Med tiden blev detta hemliga band en lagom mytomspunnen och pålitlig partyhöjare. Och de maskerade ansiktena väckte frågor som i sin tur skapade intresse kring bandet. Vilka var egentligen de fyra kostymklädda männen med ansiktena inlindade i gasbinda? Ett gäng skivbolagsnubbar som realiserade sina våta rockdrömmar? Fyra indiepoppare som smög med punken? GES förstärkt med Björn Skifs? Fråga inte mig. Mysteriet kvarstår nu när bandet fullängdsdebuterar med en platta som verkligen inte är mycket att skriva hem om. Snällt beskrivet låter bandet som ett obegåvat Teddybears vid tiden för deras smått legendariska ep [I]Extra Pleasure; [/I]stötigt, ryckigt och buckligt i ett rasande tempo. 24 låtar avverkas på lika många minuter och som ni förstår finns det knappast någon tid över för variation eller eftertanke. Rakt fram från start till mål på kortast möjliga tid och jag kan för mitt liv inte förstå vem som kan vara intresserad av att spela en sådan här platta hemma, på jobbet, i freestylen eller någon annanstans. Kort sagt: ett helt onödigt släpp.