I'm Back

Det finns egentligen inget logiskt slut på vare sig en James Brown-låt eller hans egen karriär. Det bara fortsätter -- the beat just goes on and on and on. Med tanke på att [I]I'm Back[/I] är gjort av en 70-åring är det ett rätt häpnadsväckande album. Det här är inte Bertil Perrolf-ballader. I ställetför att vara en skiva till kaffet är det här utspillt, skållhett kaffe rakt i skrevet.James Brown, 70, inleder med två brännande svarta låtar där han samplar den bäste av dem alla -- James Brown, 30. [I]Can't Stand It[/I] innehåller ett intro plockat från en liveversion av gamla [I]Bring It Up[/I]. Efterföljande [I]Funk On Ah Roll[/I] bygger på en sampling av gamla [I]Hot Pants[/I]. Och varför inte? Om två tusen rappare gjort karriär på att sampla James Brown så har han naturligtvis rätt att även göra det själv.Fast det är kanske att ta i att plocka med tre (3) versioner av just [I]Funk On Ah Roll[/I]. Liksom som på många andra av hans sentida album orkar James Brown inte heller hålla kvar fokus särskilt länge. Skivan sticker iväg åt alla möjliga håll: svullna ballader, instrumentala partier, rutinfunk. Med tanke på turerna i James Browns privatliv känns det också lite sorgligt att den första person han tackar på omslaget är -- Howard Stern. En vilsen man skulle nog behöva lite stabilare vänner än så.