Impala

Den amerikanska lo fi-scenens största begåvningar trivs i sin anonymitet. När Will Oldham kom till Sverige i slutet av juli var det under ännu en ny identitet och Jason Molina, mannen bakom Songs:Ohia, bidrar inte med vare sig bilder eller ett uns information på sina albumkonvolut. Istället lägger han all kraft på musiken. [I]Impala[/I] är hans tredje album på ett år och ett fjärde lär vara här strax efter årsskiftet. Alla är extrema lågbudgetproduktioner, enligt mönstret från Vic Chesnutts tidiga album, men med samma imponerande intensitet i de nakna sångerna. [I]An Ace Unable To Change[/I] lyder programförklaringen i öppningsspåret, men lite har han faktiskt förnyat sig. Orgelklangerna, som är nya för den här gången, för tankarna en aning till 16 Horsepowers mest meditativa stunder -- och ger en fylligare, skonsammare klang till hans klagande stämma.Och det kan behövas, om man som utomstående betraktare ska kunna ta till sig hans kärva berättelser. Det är hård poesi, en slags klagande, intellektuell socialrealism, som nog bara kan hitta sin naturliga uttrycksform i musiken, men som där kan drabba lyssnaren med en enorm kraft. Det är dock ytterst få som klarar av att göra den angelägen, men med [I]Impala[/I] är det helt klart att Molina är en av dem.