In It For the Money

Det tar inte så lång tid att bli vuxen nu förtiden. Alldeles nyss var Supergrass tre pojkspolingar som larvade omkring i solkiga tubsockoroch petade sig i näsan i musikvideor. Deras singel Alright låg på engelska topplistans förstaplats, debutalbumet I Should Coco sålde fantastiskt bra och Steven Spielberg erbjöd sig att göra en film om dem. De skulle ha kunnat vara lika stora som Spice Girls vid det här laget. Men de valde förstås en annan väg. Först var det helt tyst om dem i mer än ett år. Sedan dyker In It For theMoney upp, ett album som ger liv åt klichén om det "svåra" andra albumet. Att följa upp debutsuccéer är ju aldrig lätt. Att göra det med ett moget,allvarligt, nästan pessimistiskt andra album är nästan att gräva sin egengrav. Jag hade uppriktigt sagt väldigt låga förväntningar på In It For theMoney. Jag har alltid tyckt att Supergrass varit lite för jönsiga och mestpåmint om något amerikansk grungeband som fortfarande tror att det är provocerande att rapa i TV. Jag hade ingen aning om att de var i stånd att göra något på allvar, och dessutom få det att låta bra, till och med fantastiskt. In It For the Money är alltså deras vuxna, genomtänkta, andra album och detöverträffar inte bara deras egen debut med hästlängder, utan placerar även Supergrass som ett av 90-talets bästa popband.I sina mest energiska ögonblick, som Cheapskate och singeln Richard III,låter det som om The Stooges gjort en cover på Blurs Song 2. Det är musiksom är så rå, högljudd och sprängfull av känslor att den slår en rakt imagen. Det är punk som vuxit till sig, funnit sitt rätta uttryck ochförvandlats från ful ankunge till en vacker, men minst lika förbannad,svan.Supergrass har fortfarande hemska frisyrer, men de har lärt sig hur manspelar rock'n'roll som känns.