In my name

Claes Dorthé har sysslat med musik i många år. Men han är en välförborgad hemlighet, även i sin hemstad Malmö. Ingen partynisse och ingensnackare. Utan plötsligt så ligger bara skivan på bordet. Smack. Utankrusiduller.Utan krusiduller är också In my name. Influerad av, förmodar jag, artistersom Eric Anderson och Jackson Browne har Claes Dorthé gjort en platta somtill stora delar handlar om en röst och en akustisk gitarr. Rösten ärganska ljus och späd men äger ändå en stadig självsäkerhet, som ärnödvändig i sådana här sammanhang. Exempelvis hade den meditativaUnderstand kunnat bli fullständigt outhärdlig om minsta osäkerhet hadefunnits i rösten. Det är i rösten löftena om framtiden finns, framtidenbortom hyllandet av hjältarna.In my name känns inte som en unik eller särskilt djärv debut, utan mer somett resultat av en envis vilja att uttrycka sig. Och som en redovisning avhur Dorthé förvaltar arvet från sina husgudar.Första singeln Motion kan vara en blivande nattradiofavorit, likaså Longerhair, Slowly learn och Foot of a mountain. Inget för trendnissar,intressant debut för oss andra.