Indie-kids

När man blir uppmärksammad vill människor - utan att ha den minsta relation till dig - diskutera djupt och innerligt med dig på krogen. Ena hälften av Neue Deutsche Welle-bandet The Kid, Patrik Bengtsson, pratar intensivt i tio minuter om några av mina tidigare artiklar. Jag ber honom naturligtvis att fortsätta. Men jag kan ärligt och innerligt säga att jag är mycket ointresserad av sådana diskussioner. Att artiklarna berör människor - får dem att skratta eller gråta - må vara hänt, jag vill egentligen bara att de ska skratta och gråta på samma gång. Men den här gången tar jag mig tid att lyssna. Anders Göthberg, vars smak jag högaktar, har nämligen lovat att The Kid ska vara något riktigt fint. Från början var dock min avsikt att bara gå ut med ett paket Marlboro Lights och få chansen att dela några ord med Love is Alls Josephine Olausson, men när Josephine går hem för att vara barnvakt åt ett pyttelitet barn lyssnar jag mer än gärna på vad The Kid har att säga. De visar sig vara väldigt underhållande. Särskilt Mary-Anne Norberg, sångerskan i bandet. Hon är klädd i en rosa sparkdräkt och berättar något så vågat som att hon kommer från Småland. Vi befinner oss naturligtvis på Jazzhuset eftersom vi göteborgare saknar all tillstymmelse till fantasi. Titta bara tillbaks på SVT Göteborgs TV-produktioner om du har några tvivel. Det är till och med torsdag och några som på väldigt långt håll ser ut som ett gäng ultraortodoxa judar från Williamsburg spelar skivor. Isse är i utmärkt form och vi är båda lättade över att Broder Daniel kommit ut som svennar och tagit på sig uppgiften att leda Faddergalan tillsammans med Carola. Det hela utvecklar sig såklart till en strålande kväll. Två flaskor öl och en Henrik Berggren slår sig ner och vi pratar John Denver och allitteration, två nyckelbegrepp som svenska Cruel Town-recensenter saknar i sitt vokabulär. En liten tjej ställer sig plötsligt mellan oss och jag blir så mållös av att se Henrik hångla offentligt att jag får en lätt stigma och slår mig ner på en liten pinnstol. Jag har hunnit utveckla en trevlig förföljelse- mani sista tiden och man vet aldrig riktigt vad som kan inträffa på lilla Gump eller vilka människor man kan tänkas träffa. Men The Kid verkar vara ett par väldigt rationella, sensibla och poetiska människor. Även om Maja tidigt öppnar sig och erkänner en stark förkärlek till buskis. - Nu när vi ska vara förband till Broder Daniel skulle det vara så kul och bara gå upp och köra en buskisshow. Öppna med typ "tjääänare era gamla tjommar, nu går vi ner till byn och knullar i en stor lada, va?" På skoj säger hon det, men jag tycker det låter som en fantastisk idé. Men The Kid handlar väldigt lite om buskis. När Kent, Lisa Miskovsky och Nina Rochelle försöker återskapa ett tredje rike är ett The Kid precis vad vi behöver. The Kid är en naturlig motreaktion till dagens populärkulturella klimat och fungerar som ett litet lätt syrabad för Kents celluiter. Det finns inget intellektuellt drama att falla tillbaka på i texterna, men bandet har en direkthet som är ett fuck off till hela scenen. "Skit ska skit ha, åt helvete med allt", sjunger Maja och jag kan bara stå med en i sammanhanget malplacerad och väluppfostrad Jil Sander-piké och hålla med. Jag skulle själv bli väldigt matt av att spela i band, bära instrument och repa låtar hela dagarna, men jag hejar fram The Kid med vimplar och plakat vilken dag som helst.