International Airport
1982 bildades ett av Storbrittaniens mest betydelsefulla och inflytelserika popband, The Pastels. När de inte satt i skolbänken och vägde på stolarna så spelade de in rastlösa och obegripligt charmiga sjutumssinglar på Whaam, Rough Trade, Creation, Glass och en rad andra etiketter. 1986 släppte NME en numera legendarisk C86-samling, som de som faktiskt minns när det hände fortfarande inte har slutat tala om. Pastels bidrog med låten [I]Breaking Lines[/I] och gick från att vara så gott som helt okända till att bli en -- i alla fall hos alla anorak-kids -- riksangelägenhet. Stephen Pastel, som [I]är[/I] Pastels, har allt sedan dess gjort fantastiska insatser för popmusiken. Hans etikett 53rd and 3rd hjälpte band med namn som Jesus & Mary Chain, BMX Bandits och Shop Assistants att slå igenom. Och nu är det dags igen. Tillsammans med Katrina Mitchell, en av Pastelsflickorna, har han startat den nya labeln Geographic. Ett av de fyra första banden de släpper är Glasgowbandet International Airport (de andra är japanska Maher Shalal Hash, Leeds-trion Empress och ett Belle And Sebastian-relaterat projekt vid namn Bill Wells Trio). I en intervju med bandets huvudperson -- tillika en av Pastels gästartister och medlem i Appendix Out -- Tom Crossley läser jag att skivtiteln [I]Nothing We Can Control[/I] syftar på att musik aldrig blir som man tänkt sig utan som människorna som gör den. Det låter som en sympatisk kapitulation. Låt ett, [I]Western[/I]. En liten ensam mandolin bryter tystnaden men landar snabbt på ett moln av försiktiga beats och en väldigt soft bas, inte helt olikt varken Tortoise eller Yo La Tengo. Tittar i CD-häftet. Det är Tortoise John Mc Entire som har producerat skivan. Minns plötsligt en amerikansk recensent som elakt beskrev bandet som en lakonisk version av just Tortoise. Nästa sång, [I]Moving Water[/I]. Nästan lika försiktig. Ännu en Pastels-flicka, Annabel "Aggi" Wrights sång låter lika varm och tilltalande oengagerad som alltid och lägger sig som en filt över rummet. Wright började som keyboardist i Shop Assistants. Idag är hon konstnär -- hon har gjort bandets skivomslag såväl som design åt bland andra Teenage Fanclub och V-Twin -- och borde vara närmare trettio. Sång nummer sju, [I]De Menging van bruin en groen[/I]. Sådär ja, en riktigt postrocktitel. En pianosnutt spelas om och om igen som en hackig vinylskiva på en fest som tagit slut. Hjärtslagspercussion och en flicka som skrattar, till hälften dolda av en tillbakalutad basgång. Åtta, [I]Does Chocolate Live Hear?[/I]. Tänker på Yo La Tengo igen fast i en naivare demoupplaga, minus jazzestetiken. Tolv, [I]Cyclionic Lanes[/I]. Sista låten, ironiskt nog poppigast. Tom Crossleys sång för tankarna till The Sea And Cake -- eller till senare och mer välpolerade Pastels, för all del. En minuts popbriljans. Fröken Wright körar och en grovkornig super-8-film från en soldränkt strand dyker upp på näthinnan. Tyst. Skivan är slut. Några skulle säga att den "bara höll på". Att melodierna flöt ihop eller att de inte ens fanns där. Jag tror inte att det hjälper men de borde försöka lyssna en gång till. Melodierna finns definitivt där. De är bara inte så Spectorskt lättillgängliga. De gömmer sig i lager av behagliga toner, instrument och små musikaliska bidrag. Stephen Pastel har gjort ännu en insats för popmusiken, även om International Airport knappast kommer att bli några Jesus & Mary Chain. Det är inte vad de handlar om och även om de gjorde det så fungerar det tyvärr inte så längre.