Ja Rule

Det var länge sedan det fanns Murder på dansgolvet. Ja Rule och hans Murder Inc slog igenom som värsta klubbentrepenörerna, med hits som [I]Holla Holla[/I] och ett koncept och sound snott mer eller mindre rakt av från DMX' Ruff Ryders. De senaste åren har Ja Rule gått längre och längre bort från det hårda råa och blivit någon slags hiphopvariant på Barry White, som sålde mest skivor av alla på 70-talet med ett slickt sound och en mörk röst. Det är inte musik för dansgolvet, det är inte musik för hjärtat, det är musik för den amerikanska eftermiddagsradion. Det har gått så långt att Murder Incs boss Irv Gotti fnyser när han hör Nellys [I]Dilemma[/I] och Jay-Z:s [I]Bonnie & Clyde[/I] och säger att folk snott Murder Incs stil. Vilket alltså innebär fullkomligt utslätad och menlös långsam r'n'b med rap på, det är det konceptet som gjort Murder Inc till det största hiphopbolaget i New York. [I]The Last Temptation[/I] är kalkylerad ut till minsta detalj och låter precis som de senaste årens mesigaste Ja Rule- och Ashanti-låtar. Stevie Wonder-refrängerna finns där, Ashanti dyker upp och vill att Ja Rule ska ta henne på alla möjliga vis och det finns till och med en Toto-sampling (på en av de bättre låtarna). Själv fortsätter Ja Rule att urvattna minnet av 2Pac till att det var den där snubben med thug life-tatueringar som var först med att rimma "baaaybe" med "craaayze". Ja Rule använder det rimmet på varje låt. Det är ändå ganska fint och oförargligt och hade jag inte varit sjukt trött på skiten hade det säkert känts okej att sätta på en söndagsmorgon. När Nas dyker upp på sin första Murder Inc-låt [I]The Pledge[/I] tänker jag att Stefan Kragh kanske hade rätt i förra månadens Nöjesguiden när han skrev att The Lost Tapes kanske är sista chansen att höra en bra Nas-skiva på ett tag framöver.