Jag ber om ursäkt

[B]Jag hade sett tre[/B] minuter av P3-pinnen och nu senast Grammisgalan när jag förstod att någonting var fel. Då hade jag hunnit samla mig och torka tårarna från upplevelsen av att se Liston applådera Laleh i publiken. Jag trodde först att jag sett fel, att det egentligen var Håkan Lidbo, men det var det inte. Det var Embassy-Liston. Jag var förvånad. Skakad om jag ska vara helt ärlig. Men än mer skrämmande: Det är vårt, musikkritikernas, fel att nomineringarna, utfallet och galorna väljer att premiera Robyn och Laleh. Jag önskar jag kunde skylla på Petra Wrangler eller den där tanten som har ett smeknamn från kvinnans könsorgan, men det vore för enkelt. De är bara, som man säger i folkmun, skojiga programledare. Underhållning. En skenregering om ni så vill. Jag önskar vidare att jag kunde skylla på jurygrupperna, men jurygrupper är bara svenska folket i miniatyr. Nej, jag är rädd att det är vi musikkritiker som bär ansvaret. Vi har, om sanningen ska fram, varit för snälla, inte tagit vårt arbete på allvar. Hur skulle annars artister som Robyn och Laleh lyftas fram på bekostnad av El Perro Del Mar, Midaircondo, The Embassy, The Tough Alliance och Boys? Men nu är det ett faktum att artister som Robyn och Laleh lyfts fram, så jag kan bara säga förlåt. Jag ber om ursäkt. Jag har inte skött mitt jobb. Men det räcker naturligtvis inte. Jag har kontaktat Johan Hirschfeldt för att utreda hur i helvete Robyn och Laleh kunde välsignas med P3-pinnar och Grammisbitar. Jag anser utfallet av årets galor vara av samma dignitet som då tyskarna bröt sig igenom Berlin-muren bara för att hitta mer av Tyskland. Överdriver jag? The Embassy och The Tough Alliance fick ingenting. De fick ingenting. Jag gråter när jag tänker på det. Men jag personligen kan lätt viftas bort, avfärdas om ni så vill, som bitter. Det är naturligt och ni är inte långt ifrån sanningen. Men när man som jag var först med att skriva om The Embassy och The Tough Alliance följer man deras små stapplande steg in i popvärlden med ett bultande modershjärta. Jag är väldigt defensiv vad gäller banden. Nästan högljudd. Men det är som sagt vårt eget fel. Musikkritikerna har inte tagit sitt ansvar. Någon svarade inte i mobiltelefon. Andra tog inte hotet på allvar, ville inte avbryta semestern i sommarhuset. Själv var jag på teater. I vilket fall som helst är det en journalistisk skandal. Och det Johan, kommissionen och utredningen kommer att komma fram till är naturligtvis att journalister behöver lära sig att skriva, lyfta fram kvalitet och slå fram positionerna och läsa mer skönlitteratur. Läsa mer av Truman Capote. Jag vet inte om ni känner till det, men Truman Capote var världens första musikkritiker. Känner ni till honom? Under några sekunder under en talkshow sa han det hela P3-juryn tycks ha missat: "Alla musiker är fullständigt dumma i huvudet". Låter det för hårt? Vi gör såhär, vi tänker på saken till nästa P3-pinne då Daniel Boyacioglu just blivit utsedd till århundradets viktigaste textförfattare.