James Blunt

[I]She caught my eye As we walked on by She could see from my face that i was Fucking high And i don't think i'll ever see her again But we shared a moment that will last to the end[/I] Därovan står en låtrad, banal som få, men sjungen på rätt sätt så slår den an en sträng som får min njure att vibrera. Vid en första lyssning vill jag egentligen inte lyssna mer. Det är Keane, Coldplay och, ja just det, banalt. Banalt kan vara Mauro Scoccos [I]Jackie[/I], det är bra banalitet. Det kan också vara banalt kackigt, som Per Gessles nonsenstexter. Allafall, jag lyssnar vidare. Och jag blir en, två, tre, såld. Tidigt nittiotal älskade jag Counting Crows. det är inget jag är direkt stolt över idag, men hey, [I]August And Everything After[/I] är en skitbra skiva, om än idag vilandes på nostalgins lagrar. James Blunts första skiva [I]Back To Bedlam[/I] låter ungefär som den, fina stråkar, kärlekstörstande pianoballader och lite mer Ryan Adamsiga softrocklåtar. Och rösten jag från början avfärdade som Coldplay-rip växer fram och blir sin egen om man bara ger honom chansen. En falsett som ibland blir raspigt rivig, ibland går sönder på ett sätt som bara röster som rökt för mycket, gråtit för mycket, bönat och bett för mycket gör. En röst som tilltalar en kärlekssucker som jag, med alltför hög igenkänningsfaktor för att kunna avfärda för en lovejunkie som jag. Med detta sagt, detta är ingen unik skiva. Verkligen inte. Radiovänligt och mainstream, bara lite lite bättre än Coldplay och Keane. Men det betyder inte att den inte är bra.