Jill Scott

Jill Scott, 27 år från Philadelphia, skrev refrängen till The Roots [I]You Got Me[/I]. På The Roots-albumet var det Erykah Badu som fick sjunga den, men det kunde lika gärna ha varit Jill Scott själv. För finns det ett modernt soul-jazzalbum som imponerar i samma grad som Erykah Badus [I]Baduizm[/I] så är det Jill Scotts debut [I]Who Is Jill Scott?[/I]. Den här gången är det DJ Jazzy Jeff och A Touch Of Jazz Productions snarare än Brother ?uestlove som står för de tighta baskaggarna och kantslagen. Stämningen som vilar över albumet framkallas dock av lika många tillbakalutade Rhodespiano-ackord och mjuka jazzgitarrer. Och tack vare The Roots album tror vi numera på idén med live-instrument i hiphop. Det som gör både Erykah Badu och Jill Scott immuna mot att retrokänslan tar över är just deras genuina hiphop-bakgrunder. Att en rappares ordvrängarfärdigheter kan vara användbara även när man sjunger är kanske självklart. Men även musiken har, nästan omärkligt, förvandlats de senaste decennierna. Varken soulen eller jazzen blir någonsin densamma efter att ha blivit jonglerad mellan två skivspelare och när den krupit igenom en sampler, blivit sönderhackad och ihopsatt igen, kommer den ut som en helt ny hybrid. Hälften mänsklig och hälften något annat, något från framtiden. Vilket lustigt nog är nästan precis vad som hände med det talade ordet under den beatnik-era som Jill Scotts texter bär på ett sådant tydligt arv ifrån. Innan Jill hade sjungit en ton hade hon i många år läst sina dikter för publik och spelat teater. En ganska ovanlig bakgrund för en soulsångerska i dag, men det borde inte vara så. Jill Scotts innerstadsskildringar är lika fulla av liv som någonsin Stevie Wonders eller Gil Scott Herons, vilket känns fantastiskt när mycket soulmusik i dag är mer mån om en snygg yta än artistens uttrycksfrihet. [I]Who Is Jill Scott?[/I] är ett helgjutet album, i och för sig cirka tjugo minuter för långt men det är ju alla album nu för tiden, så det får man väl stå ut med. Individuella låtar står knappt ut från den starka helheten, men ska man nämna några så finns den av Masters At Work och Gilles Peterson redan halvt klassikerförklarade [I]Slowly Surely[/I] med en loop så övertygande att den är hemma inom tio sekunder. Troligtvis har den sortens instrumentala catchighet att göra med att rytmspåren Jill sjunger ovanpå oftast är gjorda för att rappa över. Soulmusiken är inte densamma, som sagt. [I]The Way[/I] är ett underbart varmt och känslosamt two step-nummer (two step som i väldigt långsam, funkig soul, inte UK-garage). Som en ljusare sida till Erykah Badus [I]The Other Side Of The Game[/I]. Eller som Roberta Flack i Hilfiger-hoodie. I [I]Love Rain[/I] ger Jill sig ut på en Spoken Word-utflykt och låter plötsligt som en Ursula Rucker på bra humör. Detaljer som en ensam hög stråkton får en att tänka på Roy Ayers [I]Everybody Loves The Sunshine[/I] och temperaturen stiger ytterligare några grader. Enligt Jill Scott själv är hon varken tillräckligt smal eller har tillräckligt stor rumpa för att platsa i dagens r'n'b-sammanhang. Å andra sidan har hon tillräckligt med fantasi och en tillräckligt skarp penna för att platsa i alla jazz- och poesi sammanhang man kan tänka sig, precis som alla våra favoritartister från sjuttiotalet, och i en bättre värld skulle det smälla betydligt högre. Så lär känna Jill Scott, en äkta individualist som tänjer på soulmusikens gränser åt alla de bästa hållen.