JJ72

Det som gör tonåringar till världens bästa musiker är att de struntar i alla regler. Antingen omedvetet; vilka regler? eller i högsta grad medvetet, i revoltens tecken och så som förväntas av dem. Tänk er hur många replokaler runt om i världen som får bevittna okonstlad, oeftertänksam och fullständigt makalös popmusik som aldrig når oss - eller i bästa fall når ett fåtal av oss på en liten skivetikett i 500 ovärderliga exemplar. Det är i replokalerna det händer, i periferin, i händerna på alla dem som inte bryr sig om konventioner, om singellistor eller om att passa in. Ibland är tonåringar världens sämsta musiker. De har vuxit upp i glada och trygga medelklassfamiljer. De minns sina katolska skolår som problemfria - sånär som på en gång när ett bi ondskefullt stack en av dem i tån eller en annan gång när deras husdjurskaniner gick och dog. De minns grungen som det bästa som hänt dem och blev så inspirerade av Smashing Pumpkins att de startade ett eget band. De ser inga orättvisor och heller inget konstigt med att Third Eye Blind är ett av USAs största band. De vill göra "bittersweet, soulful tunes about school day memories" (med andra ord om sina bistick och bortgångna husdjurskaniner). De ger intervjuer där de svarar artigt och lillgammalt på Selects och NMEs frågor. De är inkladdade i Clearasil och vill inget hellre än att följa reglerna, bli 29 och ha alla svaren. Vill de förändra världen så är det genom att göra musik som Radiohead, Manic Street Preachers och många trettioåringar med dem gjort sedan urminnes tider. De döper sitt band till JJ72 (och begränsar sin revolt till att på ett väldigt obstinat sätt vägra berätta vad det betyder). JJ72 sammanfattar allt jag avskyr med den industri som håller på att kväva rocken. När Mark, den okarismatiske, pormaskade spolingen till sångare, sjunger om syre (varför vill man sjunga om syre??), änglar och det där förbannade biet som stack honom så ryser hela jag. Han låter som en enerverande och vansinnigt pretentiös The Pinks-sångare i målbrottet, ackompanjerad av självaste Queen. Dead Rock. Jag läste nyligen en recension av Robbie Williams senaste singel där recensenten önskade att alla engelsmän hade ett enda gemensamt huvud, så att han kunde ge det en ordentlig smäll för att de köpte hans musik. Fick jag bestämma skulle huvudet få ännu en rak höger, för att de skriver upp sån här skit. Kanske missar jag nåt. Men vad någon kan se hos ett så konventionellt, oäkta och - jag kommer inte på något bättre ord - pisstrist popband som JJ72 är ett mysterium för mig. Titta bara på dem! Jag förstår inte ens vad den semi-kristna finnige tonåringen sjunger om. Vilket sannolikt är det enda han och jag har gemensamt.