Joe Strummer & The Mescaleros

Det är uppenbart att det var långt kvar till en färdig skiva när Joe Strummer kilade runt hörnet i julas, på gott och ont. På den positiva sidan innebär det visserligen att vi slipper de imperialist-impregnerade world-arrangemangen från de två senaste soloskivorna, men å andra sidan får vi hålla tillgodo med tre eller fyra låtar. Resten av [I]Streetcore[/I] är de efterlevandes försök att väcka liv i monstret med nostalgi och skrap från studiogolvet, och ingen backar för att slå mynt av vår längtan efter nostalgiska hjältemodssagor om Joe Strummer. [I]Midnight Jam[/I] har med nödtorftigt inklippta gamla radiopåor av Joe Strummer fått in såväl utrop som "London is Calling" som omnämnanden av U-Roy. I [I]Burnin' Streets[/I] brinner London igen, åtminstone textmässigt, men naturligtvis utan den förra eldens intensitet och lockelse. Två huvudsakligen akustiska covers, Bobby Charles [I]Before I Grow Too Old[/I] med halvt bortglömd text och Bob Marleys [I]Redemption Song[/I], är mer än lovligt tydligt enbart mikrofontester och inget annat. De hade inte inbringat många slantar om Joe Strummer framfört dem i det här skicket i en tunnelbanetrapp vid Charing Cross. Men singelspåret [I]Coma Girl[/I] skämmer inte Joe Strummers minne, hon och hennes Excitement gang tar med lätthet och vigör plats intill drug squad Julie, G.I. Joe och Gaspar the suspicious ghost i Joe Strummers klassiska menagerie. Även [I]All in a Day[/I] har sina stunder, även om den låter som en outtake från det sista skivsamarbetet med Mick Jones för 17 år sedan på Big Audio Dynamites [I]No. 10, Upping St.[/I]. Men när skivan är slut - och det tar inte lång tid - brinner man inte direkt av längtan att lyssna ett varv till. Den mersmak och den saknad som ändå väcks leder oss istället bakåt i samlingen, till alla de stora stunder som [I]Streetcore[/I] så medvetet citerar och syftar tillbaka till.