Joy Division

Patrik Forshage Patrik Forshage

Publicerad 2007-09-21 - 15:14

Glöm allt runt omkring för en stund. Glöm den oundvikligt stegrande mytologiseringen, Glöm 24h party people, Glöm Anton Corbijn, glöm New Order. Glöm till och det faktum att inget, säger inget, album har påverkat rockmusikens utveckling djupare, bredare och mer långsiktigt än Closer. Inte ens Revolver eller Velvet Underground & Nico och definitivt inte Never mind the bollocks eller Nevermind. Lyssna på Closer med fräscha öron. Ett nytt album med anonym avsändare i den kontext som är din vardag 2007. Du kommer att häpna, jubla, gråta. Du kommer att få ett rikare liv, du kommer aldrig att bli densamme igen. Closer

är de ursprungliga känslorna. Den är ren och rå utlevelse, spontan och direkt. Samtidigt är den ett ambitiöst och komplext verk, där sex konstnärer arbetar i perfekt symbios, var och en på toppen av sin förmåga.

Den vackraste grafiska designen. Hetsande rytmer, förföriskt dansanta och hypnotisk rullande. Hypereffektiv elektronik. En gitarr som ljudligt protesterar mot sin punkuppfostran. En producent med en modernitetsvision och medlen att förverkliga den. Ett låtmaterial som samtidigt är direktträffande och djupt inkrypande. Och så en sångare dömd att… mytologiseras, älskas, mystifieras, med all sin desperation och förtvivlan, sin längtan efter bekräftelse, hela sin mörka bakgrund och ännu mörkare framtid direkt under sin hud, och under din.Det är omöjligt att klara sig oskadd igenom en konfrontation med Joy Division, och Closer kommer närmare inpå än någon annan populärmusik, någonsin.