Jubilation

Levon Helm fortsätter envetet att försöka hålla liv i The Band och för första gången på 15 år, sedan den första pinsamma återföreningen känns det som att det finns vettiga skäl för dem att fortsätta. De senaste två albumen har varit extremt ojämna, med en hel del rena pekoral insprängda, men nu försöker de inte låta "moderna" utan nöjer sig med att vara ett gubbgäng med sällsynt levande rötter. Det är långt från Robbie Robertsons förmåga att bryta ny mark, men det är förvånansvärt gediget och kärleksfullt. Rick Dankos sång i [I]Book Faded Brown[/I] är stillsam, nästan andäktig och i Allen Toussaints [I]You See Me[/I] -- som kunde ha varit med på [I]Moondog Matinee[/I] -- svänger det med samma sinnliga driv som i gamla dagar. Att se bilderna på Garth Hudson i snövitt skägg, men med dragspelet lika tätt och högt tryckt mot bröstet som på de allra första bilderna på The Band, är dessutom riktigt rörande. Han [I]är[/I] fortfarande musik, även om allt färre bryr sig.