Jullovsrecensioner

R'n'b Avant Private Room Geffen/Import 4 Som en lite mognare Usher, men utan försäljningspotentialen, studsar Cleveland-killen Avant på sin tredje skiva omkring bland glada r'n'b-rytmer och stora gester och lyckas rätt bra med sitt simpla uppdrag. [I]Have Some Fun[/I] har en smittande pianohook, de vackraste tonartshöjningarna och Avant i rollen som R. Kelly. Tom Pyl Bob Hund-rock Bergman Rock Bergman Rock Silence 5 Genom alias och engelska texter hoppas kanske Bob Hund kunna återskapa sin debutantentusiasm, men trots att de förstås är alltför rutinerade för att lyckas har projektet uppenbara poänger. På engelska blir visserligen referenserna, framför allt Pere Ubu, ännu tydligare, men Tomas Öberg lyckas frigöra sig från den hur-knäpp-ska-han-vara-den-här-gången-fälla han hamnat i under senare år, samtidigt som Bergman Rock behållit den mix av geniala popdängor och renodlat musikaliskt vansinne som gör Bob Hund så unika. Patrik Forshage Techno Matthew Dear Leave Luck to Heaven Ghostly International/Import 4 Precis efter att du hade spytt färdigt på termen microhouse och bonkat omkring till Richardo Villalobos [I]Alchachofa[/I] (kronärtskocka!) lagom länge kom nästa stjärna med studsig house och läskig sång. En del är glada för att Matthew Dear tar dagens bästa dansmusik i nya och poppigare riktningar, andra för att han är söt nog att sitta på tidningsomslag och alla gillar singeln [I]Dog Days[/I]. Heja! Emil Arvidson Ragga Elephant Man Good to Go Atlantic/Warner 5 Med blonda dreadlocks och singeln [I]Pon De River, Pon De Bank[/I] visar Elephant Man hur man gör ragga för ett Jamaica som bara sysslar med pop -- Sean Paul och Lorna, släng er i väggen för Elephant Mans femte fullängdare är fullsmockad med hårda, snabba låtar men också några lugnare. Melodiska [I]All Out[/I] sätter sig som löss i huvudet. Hiphopen ligger i koma och under tiden tar dancehallen med Elephant Man i spetsen över. Ibland är det så enkelt. Quetzala Blanco Soul Dave Hollister Real Talk Dreamworks/Import 4 Den gamle Blackstreet-sångarens fjärde soloalbum ser Dave komma tillbaka till Dreamworks efter ett halvlyckat besök hos Motown. Den tjocka gamla soulen om gettot och om att behålla sin doo rag på låter nästan lika fin som på genombrottet [I]Chicago '85...the Movie[/I]. Mike City hjälper som vanligt till på ett par spår, men övertygar inte alls på samma sätt längre. Tom Pyl Soul Alicia Keys The Diary of Alicia Keys J/BMG 4 Det vilar något unket över sångare som är överdrivet duktiga på ett instrument. I Alicias fall så tar pianot bara överhanden vid några enstaka tillfällen och på det stora hela är hennes andra album ett steg i rätt riktning. Då [I]Songs in A Minor[/I] saknade riktigt starka låtar är den här dagboken fylld av dem, med Timbaland-producerade [I]Heartburn[/I] som bästa exempel. Tom Pyl Spretpop Laakso I Miss You, I'm Pregnant Adrian 4 Tyvärr lär inte febriga [I]Demon[/I] ersätta Nationalteaterns gamla dänga som Sveriges officiella fredagsfyllelåt. Men Laaksos spretiga pop är klart värd att nå utanför den rättroende indieförsamling som just nu gör anspråk på den. Med en pliktskyldig låt på miänkieli bland det engelskspråkiga materialet och med hjälp av Bear Quartet-Jari Haapalainen närmar Laakso sig den vingliga pop som Violent Femmes kunde frammana, och vore det inte förmätet skulle vi hävda att Nick Drake hade låtit så här om han varit en manisk tornedaling snarare än en depressiv yngling från Cambridge. Patrik Forshage Hiphop Memphis Bleek M.A.D.E Def Jam/Universal 4 Jay-Z lät uppenbart ledsen när han själv skrev om sin karriär i tidningen Vibe för ett tag sen och erkände att både Beanie Sigel och Memphis Bleek skulle ha varit mycket större om de legat på ett annat bolag än hans, där de inte alltid överskuggas av the best rapper alive. Sen var han konstig igen och smög ut Memphis Bleeks nya album precis före jul, utan någon stor singel, lagom till att lyckokaoset kring hans egna [I]Black Album[/I] nådde kulmen. Så det här är mest för att berätta att [I]M.A.D.E[/I] är en bra ignorant rapskiva även om du inte har hört om den. Emil Arvidson Soundtrack Stephin Merritt Pieces of April Nonesuch/Import 3 Då var det återigen dags för den årliga insikten om att jag inte gillar Merritt nämnvärt. Det här soundtracket (som rymmer flera av hans olika projekt) skiljer i alla fall en del av de minst 69 agnarna från vetet. 29 föredömliga minuter fördelas över fyra nya Magnetic Fields-bidrag och 6 gamla. Ordlekarna är för smarta för mig och Merritt en 80-talsmänniska. Nya [I]All I Want to Know[/I] och gamla [I]The Luckiest Guy on the Lower East Side[/I] har tyvärr något. Lisa Milberg Soul Musiq Soulstar Def Soul/Universal 5 Musiqs refränger låter oftast som hans verser, vilket ibland gör hans låtar lite tjatiga och pratiga, men både musik och röst uppväger. På hans tredje skiva möter vi samme kärlekskranke Musiq, snäll mot alla tjejer han möter och lite mer spännande musikaliskt än på föregående släpp. Som bäst när han gästas av Cee-Lo och Kindred the Family Soul i [I]Moment in Life[/I]. Tom Pyl Vemodspop Sophie Zelmani Love Affair Columbia/Sony 4 I all tysthet, promotionmässigt och ljudmässigt, har Sophie Zelmani under åtta år metodiskt utforskat ett skymningslandskap där snön alltid ligger orörd på motljusbilder signerade Anton Corbijn. Där stavas skönhet "skörhet", pop är granne med visa och alla gitarrer är akustiska. Där är vemod lika storartat som kärlek, och varje känsla viskas fram. Dit får Sophie Zelmani gärna ta med oss igen. Patrik Forshage