Kakusei

När man pluggar DJ Krushs [I]Kakusei[/I] till stereon förstår man snart att den tilldrar sig samma era av habil instrumentell hiphop som följde på hans [I]Strictly Turntablized[/I]. Då sällade sig låtarna [I]A Whim[/I] och [I]Kemuri[/I] till klassikerna i genren, medan uppföljaralbumen [I]Meiso[/I] och [I]Milight[/I] båda led av en svag rapinsats för mycket. Den största skillnaden från de två tidigare är att [I]Kakusei[/I] mer är ett forum för nedrökta performance-DJs. DJ Krush har tagit sig långt bort från den raka jazzfunken han gjorde med Ronny Jordan och den okomplicerade uptempo-duben [I]On the Dub-ble[/I] från första singeln på Shadow Records. Istället bygger han upp sin musik genom att låta de olika elementen vara ömsesidigt beroende av varandra. I strävan efter bra sväng placeras samplingarna sällan i direkt anslutning till grundrytmen, för att de istället ska mötas så mänskligt som möjligt. Detta är i sig inget nytt, men tekniskt väl genomfört. Den skalle som inte börjar gunga när basen kommer in i [I]Inorganizm[/I] har antingen nackspärr eller resekudde. Och då är ändå trumprogrammeringen lika sofistikerad som en hejaklackstakt. Med på ett hörn är Shawn J Periods som tagit sin samplingsbefriade mission ända till Japan för att rigga DJ Krushs studio inför ödesdigra livejammet [I]The Dawn[/I]. När [I]Kakusei[/I] sviktar beror det på vanligtvis på glappet mellan idÈ och genomförande. Som när det övedrivna framhävandet av klickljud i samplingarna och ruffigt knastriga crossfaders går bortom spontanitet. Lyssnar man till New York DJn Mista Sinistas tveksama insats på [I]The Kinetics[/I] är det också osäkert hur fruktsam filosofin om att producera musik per korrespondens egentligen är.