Latin Spectrum

Salsan är en ny folkrörelse, sägs det. Det dansas latinamerikanskt på varje Folkets Hus. Pensionärer och studenter svänger sina rumpor sida vid sida. Säkert jättekul för alla inblandade. Och ABF ligger i startgroparna. Själv tycker jag att mycket av den salsamusik som förs fram är glättig, lite enfaldig och just därför osexig. Med smöriga vokalinsatser och med ett stirrigt krav i botten på att vi måste skaka våra rumpor till den. Men det finns både coolare, fräckare och mer själfylld latinomusik, om man bara gräver lite djupare. Det har den engelske DJn Gerry Lyseight gjort och på [I]Latin Spectrum[/I] har han samlat ihop sina senast upphittade favoriter. Och här hamnar vi långt från Folkets Hus. Det här är musik med en jazzigare inriktning, med ett groove som vilar i en sensuell och gediget musikalisk kärlek till "the funk". Sätt på öppningsspåret [I]Acid[/I] och ge Ray Barretto och hans orkester en minut av er tid så är det påståendet omedelbart och ovedersägligt lett i bevis. Det här är musiker som både klarar att ta solon och gärna gör det. Det svänger maximalt, med både stil och tanke. Det går att lyssna av andra skäl än att man vill röra på fötterna. Ett av plattans få vokalnummer, Linda Leidas [I]Poque No Me Dices[/I], bygger inte bara på en brännhet sånginsats utan har också ett briljant, genuint upphetsande solo från en tyvärr oidentifierad pianist. Mittpartiet med två klassiska Dizzy Gillespie kompositioner först La Sonora Poncena i [I]A Night In Tunisia[/I], med oerhört läckert pianospel av Papo Lucca, och sedan Dandy's Dandy i [I]Manteca[/I] är en av många höjdpunkter. Daniel Ponces slagverksdrivna [I]Oromi[/I] är också suverän och Charlie Palmieris pianospel i [I]Muneca[/I] är en sällsynt handfast lektion i knivskarp rytmik. Precision och känsla i perfekt kombination. Vilket för övrigt det mesta på den här plattan är.