Lazy Dog 2

När jag nyligen intervjuade salsasångaren Marc Anthony berättade han om hur lustigt det känns varje gång han säljer ut Madison Square Garden och alla dansar som galna till hans musik -- ingen verkar lägga märke till att han sjunger världens mest tragiska texter om alla kvinnor som slitit sönder hans hjärta. Liknande scener utspelas med jämna mellanrum söndagar på Notting Hill Arts Club i London. Lazy Dog är en avslappnad deep house-fest som sedan starten 1998 fått människor att dansa till deppiga och melankoliska låtar om att inte må så värst bra. På den här utgåvan, den andra i Lazy Dogs namn, får residenterna Ben Watt och Jay Hannan varsin skiva på sig att visa vad Lazy Dog handlar om. Lazy Dog handlar om house som den låter när nästan all disco, all gospel och alla slavskepp plockats bort. Det låter sunkigt på papperet men behöver egentligen inte vara så dumt, det här är rätt vacker musik i lagom stora doser. På den här skivan skiner fram för allt Mundo Azuls Sereia

och Yolanda Wyns I Know You, I Live You

. Samtidigt finns det en hel del spår som åtminstone utanför dansgolvet känns måttligt roande, det är anonyma dussingrooves, sunkiga mixar på r'n'b-hits och väluppfostrade latinrytmer (några av de här spåren är så jävla hopplöst menlösa). Å andra sidan är magnifika It's Yours

av Jon Cutler och E-Man med och den låter bra i alla sammanhang. Jag vet inte riktigt när det bestämdes att Everything But the Girl-snubben Ben Watt skulle vara den allvarliga housemusikens taniga bleka ansikte utåt i Europa men nu sitter han här och gör fantasilösa remixar åt andra artister (förutom den på Maxwells Lifetime

som jag är jätteförtjust i) och verkar strunta i alla som viskar "Don't quit your day job" bakom hans rygg. I hans och hans polare Jays händer verkar all musik mer eller mindre handla om taniga bleka snubbar som inte mår så värst bra, jag antar att det är värt någon slags eloge i alla fall.