Looptroop
När Looptroops producent Embee bygger titellåten på Bo Kaspers [I]Mellan ett och noll[/I] gör han ett av sina musikaliskt mest självklara och effektiva val någonsin. Det är en idé lika simpel enkel som Looptroops intuitiva revolutionsrappande. [I]Looking for Love[/I] är en fin kärlekshistoria som levereras med en snitsigt upplagd första vers. I starkt antiauktoritär anda lever Looptroop ut sitt förakt för det svenska rättssamhället, och även i mindre utsträckning på globala orättvisor. Deras resonemang konkretiseras i texterna av ungdom som blir skjuten i magen, barrikaderade gator och rasande tvillingtorn. Samtidigt som relevanta teman finns där, är sättet Looptroop skriver om dem uppriktigt sagt väldigt grundläggande. Detta tar Promoe också upp i en kort kommentar intill en av låttexterna i CD-häftet. Han efterlyser en mer upplyst variant av hiphop och nöjesjournalistik. Han förklarar också paradoxen i att en smutsig rappare som Redman, som väl knappast kan betecknas som samhällskritisk, trots detta är en av hans favoriter. Promoe hävdar att musikjournalistik och hiphop i allmänhet sällan tar ställning i viktiga frågor. Men tänker man för mycket, fortsätter Promoe, så riskerar skivan att aldrig komma ut. I [I]Bandit Queen[/I], en välvillig hyllning till tjejer, formulerar grabbarna i bandet hur superkvinnan ser ut. Hon spottar inte bara polisen i ansiktet, utan är en "down to earth woman" och "mother of humanity" som gillar lika mycket sex som killen - en slags standardnivå. Denna Bandit Queen framstår tråkigt nog som en lika omöjlig som förvirrad pseudofeministisk skapelse. För att vara riktigt nitisk kan jag ju tillägga att man i slutet av sången låts ana att Bandit Queen dessutom tar hand om matlagningen. Hon tar också rollen som ödsligt ensam, men lyckligt leende, modersgestalt på omslaget. Liksom gruppens politiska diskussion är det inte alltid helt glasklart vad de syftar på när de ropar revolution. Måhända påverkas lyssningsupplevelsen av att överraskningsmomentet hos Looptroop stagnerat lite. Looptroop gör fortfarande den bästa musiken i det här landet, och tillsammans med The Latin Kings och Timbuktu för de ut åtminstone någon form av politisk agenda till folket. Att deras textmässiga innehåll sedan skärskådas hårdare än hos en artist som Redman är förstås konstigt. Men om man tänker för mycket blir recensionen aldrig klar.