LUCHS – Från dagar av vila

När dagen började hade jag ingen aning att en albumrecension skulle leda mig till mitt livs första gräv. Låt mig förklara. Det slår mig redan innan jag lyssnar: den svenska artisten Luchs har 70 miljoner lyssningar på en sin största låt, och jag har inte hört talas om den. Jag måste ha missat något stort, något riktigt bra. Det var så jag tänkte innan jag lyssnade i varje fall.

Introt på Från dagar av vila består av vaga ambienta ljud och en klyscha som jag inte vill, men kanske ändå måste, kalla för “dikt”. Sedan fortsätter albumet, vad som kanske ändå måste vara världens tråkigaste pianomusik. Mitt psyke nöts ned stegvis för varje tangent som trycks ned.

Det är uttryckslöst, derivativt, platt. Det finns inte ett oväntat ögonblick, inget som sticker ut eller påverkar en på något sätt. Förutom på introt och på Interlude - I am dust där Luchs reciterar sina så kallade dikter där man helt enkelt längtar tillbaka till den hemska pianomusiken.

Frågan uppkommer: vem vill lyssna på detta? Här börjar alltså mitt gräv. Som visserligen inte gräver särskilt djupt. Det är svårt att verifiera huruvida alla streams är riktiga människor, men det mesta pekar på så är fallet.

Den riktiga frågan är huruvida folk är vakna när de lyssnar på Luchs. För den enda rimliga förklaringen till mängden streams här är de många spellistorna med namn såsom “Calm”, “Sleep”, “Concentration”. Det här är musik som man inte ska lyssna på. Även när den spelas. Man ska sövas av detta. Vilket förklarar min aversion, jag försöker hitta mening där den inte finns.