Matthew Herbert Big Band

I början av 60-talet spelade fransmannen Pierre Henry in skivor med knirrade gångjärn. Bland annat kallades detta för "musique concrète". Det allra vanligaste var nog att det rätt och slätt kallades för vansinne. Det här påminner dels något om skivorna som släpptes på amerikanska Folkways, som i rent antropologiskt syfte spelade in ljud från olika omgivningar - ett område som faktiskt attraherade en ansenlig mängd hobbyentusiaster i och med de första portabla bandspelarna på 50-talet. Två saker var intressanta med Pierre Henrys melodibefriade verklighetsinspelningar. Det ena är att Henry och hans gelikar saknade dokumentära ambitioner utan spelade in saker som gångjärnsljud för konstens skull (gärna med flera variationer). Det andra var att "musique concrète" - hör och häpna - i vissa former lika gärna kunde fungera som dansmusik. På [I]Goodbye Swingtime[/I] plockar housemusikern Herbert från såväl den dokumentära Folkways-ambitionen som de konstnärliga aspekterna av "musique concrète"-rörelsen. Liksom Henry klargör han denna gång mer eller mindre tydligt i skivans konvolut vilka ljud som samplats och spelats in. Flera av influenserna syns i skivan - en mindre litteraturlista följer med den snyggt formgivna cd:n. Detta grepp, att medvetet avslöja influenserna bakom ljuden är ett nytt tilldragande drag i Herberts musik. Vad Herbert faktiskt konstruerat sina ljud av var förut en hemlighet - nu är den enda betänkligheten att identifiera var man faktiskt hör de inspelade demonstrationstågen och rivandet i böcker. En del av sånginslagen, i synnerhet de framförda av Dani Sicilliano låter lite för skeva och dåligt skolade för sitt eget bästa. Dani Sicillianos sång är förmodligen delvis tänkt att fungera som en lättgripbar melodi i den härva som Herberts musik ibland förvandlas till. Istället skär den både här och på tidigare skivor lite i öronen med sitt atonala och blödiga framförande. Den stora bakomliggande, men ändå lite trevande influensen har Herbert tagit från storbandsjazzen. En hel orkester figurerar på skivan jämte Herbert och hans sampler. Som skiva betraktad är [I]Goodbye Swingtime[/I] rätt bra. Som formexperiment är den enstående intressant. För att Herbert ur allt detta skapar dansmusik för små ansamlingar av människor med hjärtat på rätta stället är fantastiskt.