Medicine 4 My Pain

Vad tar man sig till i besvikelsen över att Omars [I]This Is Not a Lovesong[/I] inte riktigt levde upp till förväntningarna, att det varit tyst om Maxwell ett tag och att D'Angelos senaste tolva visade sig vara en fullständigt omotiverad cover på Prince [I]She's Always In My Hair[/I]? Man sätter Lynden David Halls debutalbum på repeat och njuter av elva enastående spår i gränslandet mellan soul och hiphop, serverade av ännu ett underbarn som inte bara skrivit materialet och spelat alla instrument, utan dessutom producerat nästan hela skivan själv. Kanske är jag förblindad av den religiösa glädjen som följer med nya bekantskaper som den här, men det kan inte hjälpas. När en artist lyssnat lika mycket på Marvin och Stevie som på sina jämnåriga kollegor och sedan staplar den ena falsettstämman efter den andra över böjliga basgångar, kompakta beats, vibrerande Fender Rhodes-ackord och sexiga wah wah-slingor får man faktiskt bli lite upphetsad. Magnifik soul har ofta banala texter, men Lynden David Halls inlevelse ger klyschorna helt nya dimensioner. Små solkatter fladdrar från högtalarna när han sjunger om hur en ny dag bryter fram, om natten ser vi månljuset spegla sig i små regnprismor under ett jättelikt skymningsvalv och är han förälskad vaggar tusen små amoriner våra hörselceller till sömns. Amen.