Micranots

Det är härligt att vart man sig i världen vänder, vare sig man är i New York eller London, så finns det ett SoHo. Både i New York och London ligger Stüssy-affärer att ekipera sig i, och både i New York och London finns det backpackers som rappar och producerar. Backpackers, hiphopare med ryggsäckarna full av artistisk integritet, förenas nu på ett fascinerande vis både i musik och attityd. Engelska rappare försöker eliminera sin accent, eller låter ännu hellre bli att rappa helt och hållet. I stället tar de in sina amerikanska undergroundfavoriter och håller sig till produktionsbiten. För utbytets skull finns det amerikanska hiphop-producenter som åker på skivshopparresor till London för att handla europeiska skivor att sampla i sina egna produktioner. Det gör att rap-gemet på en global nivå jämnat ut sig. I likhet med engelska The Nextmens och The Runaways senaste skivor är det svårt att vid ett blindtest avgöra vilken sida Atlanten som Unsung Heroes kommer ifrån. De skapar nämligen bland den bästa och -- i brist på annat uttryck -- den mest autentiska jazzinfluerade hiphop jag hört komma från England. Möjligtvis beror det på att rapparna till övervägande del är amerikanska. Beatsen håller ett högt klubbanpassat tempo, även om skivan [I]Unleashed[/I] fungerar ännu bättre i minidiscen nere på gatan när man inte vill släpa fötterna efter sig. Atlanta-gruppen Micranots är grövre och hårdare, i ljudbilden inte olika nu åter albumaktuella Jedi Mind Tricks. Soundet är ovanligt lågbudget, och undantaget singeln [I]Pitch Black Ark[/I], kanske inget som spelas ute på lokal. Micranots är så original att rap-texterna låter som de lyfts från papyruspergament. Gruppens svårförstådda betraktelser vinner på att de framförs med sådan flagrant entusiasm. Det hörs tydligt att [I]Obelisk Movements[/I] är duons hungriga debutalbum -- inte minst när trummorna är så högljudda och vräkiga saker att trampa takten till.