Mika

Fysiskt bor den 23-åriga Mika i London efter en uppväxt präglad av flyttar mellan Libanon, Frankrike och England. Debutalbumet Life in cartoon motion, som släpptes i början av mars, andas lika delar Elton John som Scissor Sisters. Nöjesguiden träffade Mika för ett osammanhängande samtal om råttor, pappersfigurer och skor. Och om Alexander Bard.

Mika, hur mår du?

— Jag mår bra.

Har du trevligt i Sverige?

— Ja, jag har varit och handlat knäckebröd. Jag älskar knäckebröd, äter det varje morgon. Jag tvingar alla mina svenska vänner att köpa det med sig när de kommer över.

Det blev en kort visit den här gången, inte ens ett dygn. Men du har varit här förut?

— Ja, en gång. Det var ungefär lika kort besök men jag hade mer fritid då, så jag fick en dag att gå omkring i Gamla stan. En av mina favoritbutiker i hela världen ligger i där. Det är en gammal gubbe som säljer pappersfigurer, klippdockor, kort och små små julkalendrar. Affären är pytteliten och alldeles fullpackad. Jag älskar den!

Handlade du något?

— Jag köpte MASSOR. Verkligen inte billigt.

Känner du till några svenska klädmärken?

— Ja, flera stycken. Är WESC svenska? Jag använder mycket WESC. Köper det i Los Angeles. Var är J Lindeberg från?

Han är också svensk. Jag lade märke till dina skor. Visste du inte att det var ett svenskt märke när du tog på dig dem?

— Jag trodde att det var det men man vet aldrig. Skandinaviska efternamn du vet, man kan aldrig vara säker.

Det är sant. Hur som helst, jag ville fråga dig...

— Säg åt honom att ge mig mer skor!

Vem, J Lindeberg? Ok, jag lovar, han är en av mina personliga vänner.

— Är han?

Nej.

— Oh, haha.

Han är rätt stor faktiskt. I Sverige.

— Är han? Well, säg åt honom att ge mig mer skor. Mer skor!

Ja, ok. Vad tycker du om Cheap Monday?

— Är de också svenska? Jag älskar deras jeans! Jag har säkert tio par, jag hade på mig dem imorse, de ligger där i min lilla klädhög (pekar). De behåller formen och blir inte uttänjda.

Jag skulle vilja prata om att du verkar vara en väldigt lycklig, studsande person.

— Det är i så fall bara för att jag är väldigt professionell. Jag är så moody, du skulle bara veta. Har du inte tänkt på hur alla, de från skivbolaget, min manager, hur de närmar sig mig väldigt tyst och försiktigt, liksom smyger fram? Det finns en orsak till det.

Oj. Jag trodde verkligen att du var en irriterande lycklig person som vaknar med ett leende på läpparna, sjunger en trudelutt, tar några danssteg i sovrummet.

— Fuck no! Såhär ser de ut när de smyger omkring mig. (Mika illustrerar en smygande person med ett vettskrämt ansikte)

Jag är glad att jag inte visste det. Jag hade tänkt fråga hur det är möjligt för någon att vara så lycklig som du, men då är det alltså inte så.

— Självklart är det inte så. Och om du lyssnar på min skiva...

Jag har lyssnat på din skiva.

— Texterna! De är helt störda! Som en av de lyckligaste sångerna, alltså den låter lycklig, Stuck in the middle, när den börjar sitter jag och tänker på dagen man ska dö. När man sätter ett leende på en text som den förstärker det budskapet så otroligt mycket. Visst, det är delvis psykotiskt och jag behöver troligen en aning hjälp, men samtidigt är det roligt, det är ett bra sätt att skriva texter. Det är väldigt Beatles.

Beatles?

— Take a sad song... and make it better.

Jag såg en intervju där du gick på Zoo med en journalist och har tittat på din hemsida, dina videos, och jag får för mig…

— Gud, ja (äcklad min)

...att du har en grej för barndom, eller åtminstone ungdom. Alltså inte att du har en GREJ för barn, det vore perverst, men...

— Reclaiming barndomen? Haha! Jag försöker INTE reclaima min barndom.

Är du terapeut? Ja faktiskt. Det här gör jag bara för att det är roligt och jag får träffa så mycket intressanta människor.

— Om du vill träffa freaks är du på rätt jobb.

Ok, så det finns inget där i det barnsliga temat? Det är bara slumpar?

— Låt mig tänka... Zoo-grejen... De döpte faktiskt en pingvin efter mig den gången. Och jag fick döpa en egen, det var en tjej så jag valde namnet Humphrey.

I Grace Kelly-videon sitter du och sjunger mot en liten flicka.

— Hon är psycho, den flickan. Ögon som från en skräckfilm. Men i alla fall, jag antar att det här med barndomstemat kommer ifrån att jag visste att jag bara skulle göra den här sortens skiva en gång. Jag tror verkligen att en skiva är en stillbild av en bestämd period i livet. Och jag ville verkligen göra den här typen av skolgårdsalbum. Det är därför det är en massa barn, och alla barnramsor till melodier i skivan. Jag ville göra den grejen. Det är inte så jag skriver hela tiden, men jag ville åt det där, som att man sitter på skolgården och där finns en massa galna barn, typ läskiga barn från en skräckfilm, som sjunger ramsor. Jag ville att skivan skulle handla om förändring, om att växa upp, om att lämna skolan och att försöka vara vuxen. Jag tror bara man kan göra en sådan typ av skiva en gång, så jag tänkte: varför inte den första?

Det låter logiskt.

— Därav barnreferenserna. Karnivalreferenserna. Cirkusreferensena. Själv lämnade jag skolan och trodde att jag skulle växa upp, trodde jag skulle gå i London School of Economics, vilket jag också gjorde, i en dag, och sen hoppade jag av.

Du har ett förflutet av kringflyttande i världen och jag undrar…

— Det är så fantastiskt, alla de där små snurrande sakerna på taken, är det ventilationsystem?

Ja. Har ni inte sådana i London?

— Nej, gud nej, vi är alldeles för skitiga. Våra tak är rent vidriga.

Ja, London är ganska smutsigt. Jag bodde där ett år och det var hemskt äckligt överallt, speciellt lägenheterna. Men jag var 18 och fattig, det hade säkert med saken att göra.

— Ja usch. Men ändå. Jag slår vad om att i den här staden, även om man är 18 och fattig så får man leva mer hygieniskt än i London. Vore det inte härligt om ens hem såg ut såhär? (Pekar runt i sviten)

Jo verkligen. Du får åtminstone åka till ställen som dessa hela tiden.

— Som besökare ja. Jag får åka till platser som den här och jobba. Jag är så lyckosam. Inte.

Jag sitter i ett garage och jobbar, med råttor inomhus. Där har du ett perspektiv på tillvaron.

— Va? Har ni råttor? Ät dem!

Vi försöker snarare döda dem. Men en av dem har ätit sig in genom golvet i vår kyl.

— Skojar du?

Nej.

— Det är sååå vidrigt.

Jag vet. Låt oss lämna ämnet. Du har rest en hel del i dina dagar och jag undrar...

— Japp, många luftpoäng. Guldkort på American Airlines, silver på British Airways. Gillar inte British Airways, de suger. De är så oartiga, inte alls trevliga människor.

Flyger du Business class?

— Inte alltid, jag är inte speciellt petig kring det. När man flyger Business class sitter man bredvid sura gamla gubbar.

Ok. Hur som helst. Det jag ville prata om var att du har flyttat en hel del i din uppväxt. Hur har det påverkat dig som person och din musik?

— Jag hör inte hemma någonstans. Jag är lite av en kulturell outsider och det har definitivt sina fördelar. Jag kan anpassa mig till väldigt många situationer och ifrågasätter allt omkring mig. Och eftersom jag ser mig själv som en författare först och främst tror jag det är väldigt bra att ifrågasätta sin omgivning, att aldrig bli för bekväm med saker. Så ja, jag tror det har hjälpt mig. Jag letar alltid efter något.

Hittar du det du letar efter?

— Visst, men jag blir snabbt uttråkad och börjar leta efter något nytt.

Din debutskiva heter Life in Cartoon motion, vad betyder det?

— Den verkliga betydelsen är... Eller vänta förresten, berätta vad du tror att det betyder. Vi börjar där.

Nej.

— Jo. Kom igen nu.

Ok, då är jag inne på barndomstemat vi pratade om tidigare.

— Fortsätt, fortsätt…

Men snälla.

— Lyssna nu, jag har suttit här i femton minuter och gett och gett och gett. Du kan faktiskt bidra lite också. Kom igen, jag lyssnar.

Eh...

— Man namnger inte saker, hittar på en titel som jag gjort här, om man inte vill att människor ska ha sina egna tolkningar. Det är hela poängen. Jag vet vad det betyder, jag vet var det kom ifrån, men samtidigt tror jag det kan betyda tio olika saker för olika människor.

Ok, jag tror i så fall att det har med äventyr att göra, det äventyrliga, cirkuslika livet som du nämner.

— Precis! Att växa upp är en cirkus. Allt är mer eller mindre förstorat, överdrivet, förvirrande och det blir väldigt ”cartoon-like”. Du vet, färger och mönster, extremiteter, och det är just det jag vill åt med titeln. Det är det jag gör på hela skivan, jag tar verkligheten och hypar upp den så att den nästan blir overklig. Det är egentligen trovärdiga historier, men samtidigt karikatyrer av dem, det liksom belyser dem ännu mer. Det är som att stoppa en raket i allas rövar.

Vet du redan i vilken riktning du kommer röra dig mot i framtiden?

— Verkligen. Det blir mer delikat musikaliskt, musiken får mer utrymme att andas, det blir lite mer soul men fortfarande ett stort element av historieberättande i en slags hyperverklighetsanda. Det som är lite av mitt trademark.

Jag har läst att du gillar den svenska gruppen Bodies without organs. Du är jättelik sångaren i det bandet.

— Är jag? Jag känner inte till honom.

Han är vacker så det var en komplimang.

— Tack, haha. Jag gillar sångerna, men jag gillar också den galna vetenskapsmannen bakom hela grejen, Alexander Bard. Jag tycker han är lika delar galenskap som han är fantastisk.

Ja. Han är lite av ett fenomen.

— Ja eller hur. Helt self-made. Och han är en vän till mig. Jag tycker det är ett väldigt coolt projekt.

Du kommer tillbaka till Sverige om några veckor, vad ska du göra då?

— Jag vill så gärna åka ut till de där stora, slottlika husen i utkanten av staden som jag hört så mycket om. Är de privata?

Jag är inte säker på vilka du menar, men det tror jag.

— Kanske, om det har gått tillräckligt bra då, kan jag knacka på och säga åt dem att släppa in mig. Eller knacka på J Lindebergs dörr och skrika GE MIG MER SKOR. Haha.

Den 7 april spelar Mika live i Stockholm, på Berns. Mikas debutalbum, Life in cartoon motion, finns i skivhandeln just nu.