MJ Cole

När det gäller att lyfta upp musikstilar från en undergroundtillvaro till Mercurypris-nivå verkar det som om Gilles Petersons skivetikett Talkin' Loud har lagt beslag på den rollen. Bristol-crewet Reprazents debut [I]New Forms[/I] var just ett sådant album. En samling låtar som fick de allra sista motståndarna att erkänna att drum'n'bass verkligen var lika bra som vilken gammal soul som helst. Matt Coleman, som MJ Cole egentligen heter, gjorde sina första produktioner under den eran, när hardcore hade accelererat till uppåt 180 bpm och allt mer soul, funk och jazz började dominera Englands första alldeles egna dansmusik. Det som skiljer Coleman från de flesta producenter ur hans generation är att han, innan han gick på sitt första rave, sedan unga år hade spelat klassiskt piano, oboe och dessutom studerat musikteori. Även om det inte är musikalisk färdighet som ligger bakom det så innebär MJ Coles debutalbum ett kliv uppåt i anseende för Englands mer intensiva version av garage. Det är givetvis ingen tillfällighet att det är just MJ Cole som blir upplockad av Talkin' Loud. När britterna än en gång höjer tempot på importerade amerikanska rytmer gäller det att inte bli fartblind och tappa greppet om funken, soulen och jazzen. Two step har ju redan ett bra tag varit favoritmusiken för Londons förortskids och Kiss Fm har spelat det i åratal känns det som, men med MJ Cole har genren fått en riktig artist som står sig i vilket sammanhang som helst. Likt en Marvin Gaye som går sin egen väg och gör en symfonisk svit i stället för en samling singelhits. Nackdelen är möjligtvis att gubbrocktidningen Qs läsare kommer att börja digga UK-garage. Oavsett vad som händer med den speedade garagen härnäst är [I]Sincere[/I] precis så bra som man kan hoppas. Ett gäng sångare och MCs med Elisabeth Troy i spetsen levererar sexton spår som kan övertyga vem som helst. En ny version av gamla singeln [I]Sincere[/I], [I]Crazy Love[/I] med de fantastiska pizzicato-stråkarna, coola instrumentalen [I]Strung Out[/I] och den märkligt vackra [I]I See[/I] (tidigare bara utgiven på en sjutumssingel). Från [I]Introductions[/I] loopade pianoslinga till radiojingel-avslutningen [I]MJ Fm Interlude[/I] känns [I]Sincere[/I] lika mycket London som brusig piratradio och Notting Hill Carnival. Men mer än något annat känns det här som ljudet av år 2000.