Mogwai Young Team

Skotska Mogwai har höjts till skyarna av brittisk musikpress detsenaste året. Två gånger veckans singel i NME, en jätteklunga superlativerrörande deras EP från i somras samt lyriska liverecensioner har kantatMogwais väg under 1997. Nu behöver ju en hype i brittisk press inte varanågonting att skriva hem om. Tvärtom. Den brittorkester existerar knapptsom inte kallats nästa stora band och fått ett par helsidor i var ochvarannan musiktidning. Vad som skiljer Mogwai från den absoluta majoritetenav alla brittiska luftslott är att de låter säregna. Sången är definitivtunderordnad musiken. Eller mer korrekt: någon egentlig sång existerar inte.En viskning, ett bandat telefonsamtal, en man som talar franska; där har dutre exempel på plattans vokala inslag. Gillar du Morphine utan brötsax,Labraford, Tortoise, Ui eller andra experimentellavantgardistiska band ärMogwai helt klart ett band att kolla upp. Är man inte bekant med genrensedan tidigare är plattan inte helt lätt att ta till sig, men efter ettantal genomlyssningar känner man även parallellen till innovativa ochprogressiva britter som Spiritualized och My Bloody Valentine. Dethögspänningsvibrerande crescendot en bit in i Summer (Priority Version) ärden kraftigaste gitarrexplosion jag har hört på bra länge. Mogwai ärsäregen lyssning som ställer krav och berör. Klart bra.