Montt Mardié

Jag, blev precis som många andra, förälskad i Montt Mardié på ett litet kick när jag hörde hans första singel Highschool Drama. Den snälla falsett-rösten som pockade på kärlek och ett sound som förde tankarna lika mycket till Motowns tjocka eyeliners och hövolmsfrillor till pandaflickornas dito. Uppstudsig cocktailpop som lockade upp den tristaste av kids på golvet. Och till och med att han ringer upp sitt hjärtas dam i slutet på låten fann jag charmigt, något jag annars finner oerhört pinsamt. En popbagatell i den finaste av benämningar. Inte musik som kommer förändra någons värld, bara göra den lite festligare. Fullängdaren Drama är full av dem, även om det ska erkännas att Highschool Drama står i en klass för sig. Jag kan inte låta bli att tänka på Anders Wendin, de verkar hysa en gemensam kärlek till de ljusa soulrösterna i back-katalogen. Och ibland tänker jag på Fibes! Oh, Fibes. Samma där, antar jag. Montt Mardié är definitivt den gulligaste av dem. Inte ett nedlåtande "klappa på huvudet-gullig", snarare killen man faktiskt inte kan låta bli att ta till sig. Något i musiken är, trots de ofta energistampande takterna, så oerhört bedjande och vänt. Som Babylon, som inleds drivigt och stompigt, och avslutas med ett tårdrypande "I can't be the only one whos lonely now? I can't be the only one". Buhu. Huckleberry Friend, andra singeln, är en supersöt och oerhört vänlig liten till en barndomsvän. Inte lika dansgolvsvänlig som den första, men med en refräng som klistrar sig fast i stämbanden exakt lika fort. Jag nynnade i dagar utan att riktigt tänka på det, så där som man gör, tills en vän frustrerat bad mig att för guds skull hålla tyst. Det är inte mitt fel, muttrade jag, det är David Pagmars fel. Vem? Ja, Montt Mardié alltså, han heter så.