Mr. Wizard

Förra året fick bluesmannen Robert Lee Burnside uppleva sitt livs största försäljningsframgång med plattan A Ass Pocket Of Whiskey på den hippa New York-etiketten Matador (Pavement, Chavez, Guided By Voices medflera).71-årige Burnside, som bodde i en husvagn eftersom hans hus brunnit ner flera år tidigare, kontaktades av det ultracoola Matadorbandet Jon Spencer Blues Explosion. De hade hört Burnside och berättade att de ville kompa honom och spela in det hela på platta. Burnside satt rätt fattig i Mississippi och såg ingen anledning till att tacka nej. Skivan spelades in, släpptes, blev en framgång och väl behövliga kulor trillade ner i hansfickor. Ett ödets ironi att det skall dröja 50 år av aktivt musicerande innan något som ens liknar en hit skall uppenbara sig. Och då på grund av några vita skitungar som misshandlar bluesen så till den milda grad att man knappt tror att det är sant när man hör vad som flyger ut ur högtalarna och är nära att knocka en. Före Matadorsläppet hade Burnside släppt en mängd plattor med mertraditionell blues, lite lätt tillbakalutad slidegitarr varvat med pockande jam som kunde fortgå i nån kvart eller sex. A Asspocket... var rena ramaelchocken jämfört med dem. Med tanke på den kommersiella framgång samarbetet med Jon Spencer resulterade i hade ingen förvånats ifall hanfortsatt på den inslagna vägen. Men givetvis inte. Skulle han släppa 50 års spelande, rutin, kärlek ochlidelse för Delta-bluesen till förmån för den mer moderniserade varianten? Ingen risk. På Mr. Wizard är han tillbaka med sina två kompmusiker,UFO-experten Henry Brown och barnbarnet Cedric Jackson. Gitarren fräser, Robert Lee Burnside sjunger om Georgias kvinnor i allmänhet och Alica May isynnerhet, och när 71-åringen kvider fram att han vill göra allt med dem tvivlar man inte en sekund på hans eventuella virilitet. Blodfyllt varordet, och det känns som han tänker: "Tack för pengarna Jon. Jag köpte migett hus".