Nearly God
Adrian Thaws mår dåligt. Han trivs inte i den här världen. När han går förbi en spegel och ser sig själv grips han av panik. Adrian kallar sig, av särskilda skäl, för Tricky och i fjol släppte han sin debutskiva, Maxinquaye. Jag älskade den. Alla älskade den. Folk avgudade honom. De ville bli som han, se ut som han gör. Adrian blev Nästan Gud. 14 månader senare bestämde han sig för att ge ut ett nytt album, men skivbolaget vägrade. Tricky bytte namn, kallade projektet Nearly God, bad sina vänner Terry Hall, Björk, Cath Coffey och Dedi Madden (från Stereo MC's) och Neneh Cherry vara med och sjunga och gav ut skivan på sitt eget skivbolag, DurbanPoison (för övrigt namnet på farlig röka från Jamaica). På Nearly God har Tricky hällt ut hela sin själ på en tallrik och hackat i den med gaffel och sedan stoppat in den i en ugn och grillat alldeles för länge så att den blev bränd och mörk och konstig. Där Maxinquaye var komplex, svår och paranoid är Nearly God fullständigt sinnessjuk. Bitvis framstår den som en improviserad dubversion av fjolårets album. En improvisation så full av paranoia och lösryckta textrader att den förändrats till oigenkännlighet - ett vidbränt skelett, utan vare sig rytmer eller gripbara melodier. Men även om skivan bara i enstaka sekvensersnuddar vid de överjordiska kvaliteter som Maxinquaye hade, vägrar jag attt ycka illa om den. Det går inte att tycka illa om Tricky. Tricky är ett geni, dessutom något så unikt som ett erkänt geni, och även om han inte lyckas beröra på samma sätt som tidigare gör han fortfarande musik som döljer något svindlande vackert. I Poems turas han, Terry Hall och Martina om att sjunga samma sorgsna textrader ackompanjerade av något som mest påminner om musiken till någon gammal, sentimental kinesisk film. You promised me poems, viskar de, men de avslöjar aldrig vad de får i stället för dessa dikter. På samma sätt utlovar Tricky på den här skivan vackra, musikaliska dikter. Men vi får något annat. Jag vet inte vad det är och jag kan inte säga att jag älskar det, men det är definitivt värt att offra en timme eller två på att försöka få reda på det. Få saker kan göra människor mer besatta än känslan av att förstå nästan, bara nästan, allt. Förmodligen är det därför Nearly Gods album är så fascinerande.