Nelly
Den stora allvarshetsen som präglat hiphopbranschen på det senaste har förändrat förutsättningarna lite för en kille som Nelly. Hur ska han, vars hiphop var bubblig som champagne från första början, kunna göra angelägen musik när artister förväntas ta sitt sociala ansvar och vara lite allvarliga/tråkiga. Han har ju till och med medverkat på en N' Sync-remix för Guds skull. Han gjorde det inte lättare genom att hamna i något slags verbalt bråk med KRS-One. Så vi höttade med våra Common-mössor för att han vågat kalla KRS-One för en föredetting som inte gjort något riktigt bra på evigheter (sant) och förklarade krig: hiphop vs kommersiella jävla fjant-Nelly. Men med Nellyville har tiden kommit för de medvetenhetstörstande massorna att lugna ner sig. Nelly kan ju inte gärna bli någon han inte är. Han är ju fortfarande den där killen som spottade ur sig hit efter hit, den ena käckare än den andra, tills han sålt tio miljoner skivor och fått spela i pausen på Superbowl-finalen. Han är lika mycket pop som hiphop. Och hans nya skiva fortsätter i samma diamantbeprydda spår som debuten. På inledande titelspåret beskriver han sitt eget paradis, där alla har råd att köpa jeepar, inga minderåriga blir med barn, det finns inga som tjallar och man röstar om vilket väder man vill ha. Dessutom har alla tillgång till sugrör när de ska dricka. Ämnena har alltså inte förändrats hos Nelly, däremot väljer han klokt nog att tona ner de värsta tuggummiproduktionerna från förra skivan (barnramserefrängerna från hits som [I]Country Grammar[/I] sitter på avbytarbänken den här gången). I stället bjuds vi på spår som [I]Pimp Juice[/I], en långsam Neptunesproduktion som formligen dryper av funkig hustlerglamour. [I]Splurge, Work It[/I] (med Justin Timberlake på sång) och [I]Hot in Herre[/I] följer i samma mönster. Det är Louis Vuitton, Félix Courvoisier och Jacob the Jeweller. Det är ytligt och banalt och ett enda anti-anti-terroristlags-knyst från kommande Dead Prez-skivan kommer få skivan att kännas helt menlös. Jag kan ändå inte låta bli att tycka om det. Någonstans är det ju skönt att inte hela hiphopvärlden anlitar The Roots som kompband. Skivan släpps 25 juli.