Nilüfer Yanya – Painless

Det är mycket sällsynt att det släpps nya album som är rakt igenom coola. Men Nilüfer Yanyas andra album Painless är ett sådant. Med sin röst, gitarrer och enkla trummaskiner har hon skapat ett originellt och nervigt album - ett album som får all annan musik jag lyssnat på i veckan att verka jättetöntig.

I början av albumet består låtarna av karga ljudlandskap: sång, snabba trummaskiner och gitarrer, i princip inget mer. Men under albumets gång öppnas det upp. På sista låten anotherlife ryms föraningen till ett syntsolo, något som vore otänkbart när man går tillbaka och lyssnar på de första låtarna.

Att skapa sådana gradvisa förändringar av musiken under ett albums gång är lättare sagt än gjort. Oftast hör man det tydligt: “aha, nu börjar den glada/sorgliga/konstiga-delen av albumet”.

Här skapas stora ögonblick med små medel. Det kan vara att lägga till en elbas på refrängen, att plötsligt byta ut gitarren mot ett piano, eller att lägga till en synt i slutet av en låt. Små skiftningar i låtarna som skapar stora ögonblick.

Sällan har jag hört så finslipad och smart låtskriveri: dels själva klangvärlden och dels melodiken, låtstrukturerna, rytmerna. Nilüfer Yanya har tagit en eklektisk samling influenser och sömlöst lött ihop dem. Och det låter så häftigt.