Nöjesguiden ❤ King Krule

Intervjun blir försenad då Archy glömt ladda mobilen. När jag når honom låter han glad och lite trött, underbarnet. eller rent tekniskt är Archy Marshall inget underbarn längre, då han har blivit myndig sedan självbetitlade EP:n King Krule kom för två år sedan. Ljudbilden är en blandning av akustiskt gitarrplock med influenser av jazz och post-dubstep. Över det, Marshalls röst som låter som att den kommer från någon med betydligt längre livserfarenhet. Men med en tonårings syn på världen. Nu hörs några sekunder av eftertänksamhet efter varje fråga, förutom då jag vill veta vilken musik han älskade som barn. Svaret kommer nästan ryggmärgsmässigt. Marshall måste fortfarande ha vobblat omkring i blöjor hemma i sydöstra London då Mark Morrison flimrade förbi i läderrock på mtv.

Finns någon spillra av Return of the Mack med dig i dag?

– Precis allt med den låten finns i min musik.

Hur såg det ut där du växte upp, kommer du från en musikintresserad familj?

– Ja, det var en väldigt kreativ miljö. Vi gick ofta på spelningar och jag känner mig väldigt glad över det. Mycket rytm och dans, så musik har alltid varit en del av livet. Min mamma jobbar med konstprojekt för staten och min pappa är också konstnär. När jag var liten jobbade han med scenografi på tv, så jag fick hänga med och se massa barnprogram och så.

Hur tidigt startade du med musiken?

– Jag började spela gitarr när jag var åtta år, kort därefter började jag skriva egna låtar. Just då var The Streets stora och jag gillade den grejen. Sedan tyckte jag att det var cool med Korn och hela grunge-metal-prylen, haha. Jag har nog alltid gillat när flera stilar smälter samman.

Du var 16 när du först släppte Out Getting Ribs, då under artistnamnet Zoo Kid. Låten fick snabbt stor uppmärksamhet på nätet. Hur kändes det att främmande människor plötsligt hade åsikter om det du gjorde?

– Jag har alltid velat leva på att vara musiker och jag hade jobbat så hårt och så länge utan att något hände. Självförtroendet var lågt och även om jag älskade mina grejer trodde jag inte att någon annan skulle gilla det. Att spela live kändes alltid nervigt. Jag var tvungen att tjäna pengar på något sätt så jag funderade på att lägga ned helt och bli elektriker. Jag pluggade konst ett tag också, men det passade mig inte. Sedan gavs låten ut och nu kan jag faktiskt leva på musiken, det är mad crazy. Jag är superglad för det. När det gäller andras åsikter går det inte riktigt att undvika. De flesta uppfattar oftast musiken fundamentalt annorlunda än vad jag gör, det är vackert.

Läser du recensioner av din musik?

– Nej, jag läser oftast intervjuer med mig och så. Recensioner hinner ofta någon annan läsa först och sedan undrar de om jag sett det. Så det är mest bara att andra hinner först, jag är inte ointresserad av vad de tycker.

Det var under tiden på konstskolan som du började kalla dig för King Krule. Stämmer det att du har stulit namnet från en karaktär i Donkey Kong?

– Definitivt inte! Haha. Det är en mix av den där Elvis-låten King Creole och av hur jag uttrycker mig.

Vad har du för förhoppningar nu när din fullängdsdebut, 6 Feet Beneath the Moon, ska släppas?

– Jag har faktiskt ingen aning alls. Men det känns fint att den kommer att finnas där ute. Det har tagit så lång tid att göra den så den har liksom inspirerats av allt, asfalt och himmel.

Vad händer sedan?

– Det blir en turné och så skulle jag vilja göra ett mixtape av det överblivna materialet från albumet.

6 Feet Beneath the Moon (True Panther Sounds/XL/Playground) kommer ut i dagarna.

Texten har tidigare publicerats i Nöjesguiden #7 2013