Northern Sulphuric Soul

Den bästa engelska hiphopen har alltid varit den som inte envisats med att kalla sig för hiphop. Även om England på senare år bevisat att de klarar av att göra både rå och riktig rap, så har det oftast varit de mindre nischade, mer öppensinnade hiphopskivorna (om man nu ska kalla dem för det) som stått sig i längden. Massive Attack kommer alltid vara mer spännande än The Brotherhood och Grand Central kommer alltid kännas mer intressant än Jazz Fudge och Big Dada. Just Grand Central sammanfattar väldigt mycket av det som är bra med engelsk hiphop idag. Baserade i Manchester, med den klassiska skivbutiken Fat City som gemensam knytpunkt, har de levererat själfulla beats och soulsånger sedan 1996. Bakom etiketten ligger Mark Rae, Steve Christian och Eliza Tyrell. De två förstnämnda är även ansvariga för [I]Northern Sulphuric Soul[/I], ett av höstens mest uppfriskande soulalbum. Med avstamp i grått, nordengelskt vemod, Fender Rhodes-pianon och ett knippe Invictus-singlar från 70-talet skapar Rae & Christian hiphop som låter ny, annorlunda och, med få undantag, väldigt bra. De låter såväl Jeru The Damaja och The Jungle Brothers (som de faktiskt lärde känna på Lollipop-festivalen i fjol) som rockbandet Texas sångerska Sharleen Spiteri vara med och putta in själ i deras rytmer. Men den allra vackraste rösten har de hittat själva. Hon är 21 år gammal, kallar sig för Veba och skapar i [I]Spellbound[/I] och [I]Swansong[/I] två av de snyggaste soulsånger som kommit från England på länge. Eftersom både Mark och Steve mer ser ut som St Martins-studenter än som rockstjärnor, tvekar jag inte på att det är Veba som kommer att bli berömd först. I vilket fall som helst så är det bara att fortsätta hålla ögonen på Grand Centrals skivor. Senare i höst släpper de Only Childs album, där inga mindre än The Jigmastas är med och rimmar.