Nu ännu bättre

Våren 1956, när Amerika smittades av rock n' roll-bacillen på allvar, roade sig en av landets mest konservativa TV-showvärdar med att recitera texten till [I]Be Bop a Lula[/I], givetvis i syfte att förlöjliga allt vad rocken stod för. Jag kan tänka mig att den fnisseffekt som uppstod hos den väldresserade studiopubliken ungefär var den samma som skulle uppstå om Bo Strömstedt lät någon av poeterna i [I]Svenska krusbär[/I] recitera delar ur texthäftet till Incka Ulléns solodebut. Som textförfattare betraktat är det nämligen extremt svårt att ta henne på allvar. Det finns ingen anledning att betvivla det goda uppsåtet i hennes sätt att skriva texter - nämligen att fästa orden precis som de bubblar fram i munnen, utan skyddsnät och gallring. Problemet är bara att det hela förmodligen blivit betydligt bättre av en ganska hårdhänt gallring, där de "naiva" metaforerna och den "lätt surrealistiska" symboliken tuktats till ett fungerande formspråk, istället för de osorterade tonårsdagboksutdrag man nu får intrycket av att bläddra i. Incka vill vara rak, ärlig och busig, men blir mest tramsig, med sin krystade mix av oskuldsfullhet och tuffhet, som en parodi på gamla krönikor av Linda Norrman-Skugge. Och let's face it, inte ens radioproducenter höjer längre på ögonbrynen åt poprefränger som handlar om att vara kåt. Men poptexter har aldrig varit menade att läsas lösryckta och det mesta på [I]Nu ännu bättre[/I] skulle trots allt gå att köpa om det fungerade i sitt musikaliska sammanhang - vilket i det här fallet är ett högst habilt new wave-komp, av bland andra The Wannadies, Kent och Bob hund. Tyvärr gör det aldrig det. Sången svävar utanpå produktionen som ett fladdrande skynke, utan att få kontakt med det kött och blod som stundtals finns i musiken. Och då blir det bara maskerad; aldrig på riktigt. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: det finns inte särskilt många likheter mellan det här albumet och Olle Ljungströms nya. Även om Incka säkert skulle vilja att någon påstod det.