Nuphonic 04

Det Nuphonic jag tycker bäst om har inte så mycket att göra med jazzig house och neo-soul. Det gör nu inte så fasligt mycket när man lyssnar på nya samlingsskivan. Allt som [I]Nuphonic 04[/I] saknar i form av DJ Harvey re-edits tar den igen i en enda låt. Det är i skrivande stund inte klart om denna -- den avslutande låten [I]Wild Combination[/I] av numer avlidne cellisten och discolegenden Arthur Russell -- kommer att släppas på tolva. Om inte annat är den här samlingsskivan, till längre fram i höst när mer material från Arthur Russell stundar på fullängdare, den enda möjligheten att höra tidigare osläppt material från en av de stora oliktänkarna på 80-talets discoscen. Att uttolka innebörden bakom de tre soloalbum jag har av Arthur Russell, [I]World of Echo[/I], [I]Another Thought[/I] och [I]Instrumentals Vol 2[/I] är svårgörligt, mycket för att hans konstnärskap i sin helhet är så svårt att överblicka. Arthur Russell hörs på skivor med alla från före detta Modern Lovers-medlemmar till Allen Ginsberg. Bäst är han på sina i sig mycket varierade soloskivor. Där den ena är klassiskt orkestrerad voodoo-mysticism, är den andra den mest naiva pop som finns. [I]Wild Combination[/I] som Nuphonic alltså stuvat in på sin samling är mycket representativ för Arthur Russells allra bästa, mer moderna, dansanta och poppigare ljud. Dels för att han sjunger så bräckligt att man knappt förstår hälften, dels för att beatet är ett tamt pumpande trummaskins-groove med vad som skulle kunna vara en ansats till beatbox. Men mest för att Arhur Russell alltid är synonym med den mest sinnesvidgande hålögda discopop som finns.