Odawas

Det finns en liten förtryckt minoritet som kämpar för att återupprätta ord som "episk", "tema", "litterär" och "Pink Floyd", och Odawas ser sig som den lobbygruppens främsta talesmän. På sin debutskiva konstruerar trion från Indiana en sammanhängande (om än svårbegriplig) reseskildring som tar oss med på allt från en åskväderspromenad till en bubblande och visslande undervattensfärd där bara fragmentariska radioröster når fram i [I]If It Smells Like A Rain Cloud[/I]. Innan vi till slut når Saturnus ringar har vi dessutom mött en namnlös Sphinx och kikat in i Dantes Inferno. Trots det ambitiösa anslaget blir [I]The Aether Eater[/I] aldrig vare sig pompöst svulstig eller en ljudeffektsskiva. Istället påminner det om ett spännande Mercury Rev, om någon kan dra sig det till minnes, eller varför inte ett äventyrligare Wan Light, och de skräckfilmsstämningar Odawas manar fram är riktigt otäcka. Den stillsamma dragspelsvalsen [I]Ant Man Messiah Elijah[/I], där Jessica Halverson berättar en söt saga full av Technicolor-drömmar och dansande sockervadd, inkräktas av demoniska baklängesröster, och det blir ordentligt hotfullt i [I]Kids[/I], där det mullrar illavarslande bakom den stillsamma ytan medan de väna rösterna alltmer förvrängs i varningarna för att gå in i skogen. "Kids! You could die".