Psyence Fiction

Sommaren 1995. Jag har precis kommit ner i källaren till klubben That's How It Is på Shaftesbury Avenue i London. I varje hörn av lokalen snurrar det gigantiska fläktar, ändå är det så svettigt att huden på bara några sekunder blir alldeles blöt. Dansgolvet är smockfullt. Hälften av besökarna är japaner, en tredjedel är knarklangare, resten är förmodligen svenskar. Alla har superhäftiga kläder. Luften är söt, i taket fladdrar en stor uppspänd duk som ger lokalen en känsla av att sväva i rymden. Jag hittar en tom yta långt in på dansgolvet och börjar röra mig till rytmerna. Med jämna mellanrum kastar jag ängsliga blickar mot DJ-båset. Varför är inte James Lavelle där? Det är ju han som ska spela ikväll! Högtalarna vibrerar av smällfet, instrumental hiphop. Det svänger som katten, men stämningen är fortfarande lite avvaktande. Först efter någon timme märker jag att rytmerna tonas ut. Ett hjärtskärande vackert stråkparti fyller rummet. Alla står som förstenade. En spinkig kille med tönt-glasögon och ingen frisyr alls ställer sig hukande bakom skivspelarna och börjar använda hörlurna som mikrofon. "This is a new track from Unkle", mumlar han. Det är, givetvis, James Lavelle. Ur högtalarna kommer de mest makalösa rytmer jag hört. Ett tjockt hiphop-beat, med taktslag som liksom är utdragna, som om någon spelat en funksingel på 33 varv, men som ändå går i ett hejdlöst tempo. Japanerna lär sig nya danssteg, svenskarna hoppar omkring som skållade kaniner, till och med knarklangarna gungar lite i sina små hörnor. Dansgolvet förvandlas till en kaotisk bastu och alla är överens om att det de precis hört, det är det häftigaste de hört någonsin.Först två år senare kommer den där låten ut på skiva, i en något annorlunda version. På omslaget poserar James Lavelle med en vit stormtrooper-mask på huvudet. Den heter [I]Barry Meditation[/I], släpps som tolva på skivbolaget Mo'Wax och den är en av förra årets absolut bästa singlar. Ytterligare ett år senare skrivs del två i sagan om Unkle. Den heter [I]Psyence Fiction[/I] och är det album som vi Mo'Wax-idioter längtat efter mer än något annat de senaste åren. "A billion years in the making and it's coming to your galaxy this summer" står det kluddat på omslaget, som för övrigt har kluddats ihop av graffitikonstnären Futura 2000.Som denna sommars musikaliska motsvarighet till filmen Godzilla, dimper [I]Psyence Fiction[/I] ner för att slutligen föra den dunkla myten om Unkle upp i dagsljuset. Vilka är de egentligen? Hur ser de ut? Hur stora är de? Vad kostade de att göra? Är det snygga specialeffekter?Så tidigt som våren 1996 skrev den engelska tidningen Dazed & Confused den första artikeln som förklarade att Unkles album var färdigt. De hade intervjuat den engelske hiphop-killen Tim Goldsworthy, som under rubriken "The Man From Unkle" förklarade att han och James Lavelle utgjorde Unkle.Men det stämde inte alls. Tim var visserligen med och startade Unkle 1994, tillsammans med japanerna Toshi & Kudo från skivbolaget Major Force. Men i dag består Unkles stomme enbart av James Lavelle och Josh Davis, mer känd som DJ Shadow, San Fransiscos tuffaste hiphop-producent, som i fjol gjorde den fantastiska skivan [I]Entroducing...[/I]. På debutalbumet (som alltså äntligen är här!) är de dock allt annat än ensamma. Richard Ashcroft från The Verve är med, Beastie Boys Mike D är med, Thom Yorke är med, Kool G Rap är med. En hel jäkla stråkorkester är med. Med ett hopkok av dagens mest intressanta artister, från alla slags genrer, borde [I]Psyence Fiction[/I] låta som framtidens popmusik. Det gör den också -- men bara ibland. James Lavelle och DJ Shadow är ute efter en känsla som även jag ofta söker i musik -- att det ska låta häftigt. Att man ska tänka "Herregud, varför har ingen gjort det här tidigare". Att det ska kännas sprillans och framtid. När de lyckas, som på [I]Barry Meditation[/I], eller i den inledande [I]Guns Blazing (Drums of Death part one)[/I] med Kool G Rap på mikrofon, är det oslagbart. Flirtarna med post-rock (kan inte bestämma mig för om de låter som Tortoise eller som ett akustiskt Nirvana) lyckas på ett förbluffande smärtfullt sätt möta snygga beats i [I]Bloodstain[/I] och [I]Unreal[/I]. Richard Aschcrofts [I]Lonely Soul[/I] balanserar däremot på gränsen. Stråkarrangemanget är inte av denna jord. Så vackert att det känns längs hela ryggraden. Rytmerna kommer från himlen. Richard sjunger som en Gud. Men jag står faktiskt inte ut med att höra ännu en Ashcroft-text med rader som "I'm gonna die in a place that don't know my name, I'm gonna cry in a space that don't hold my pain". Skivans andra hälft är en nostalgitripp till den gamla skolan. [I]Celestial Annihilation[/I] är grym electro, bättre än någonting från förr. Mike Ds inhopp på [I]The Knock (Drums Of Death Part Two[/I] är oemotståndligt, även om hans rap låter som en parodi på Beastie Boys (ni vet deras sätt att alltid betona det sista ordet i ett rhyme). Men när När Thom Yorke wailar loss om dödsskräck i [I]Rabbit In Your Headlights[/I] låter det däremot bara jobbigt.Man borde ha överseende med sådana misstag på en i övrigt så fascinerande skiva, men det gör ändå att jag hindras från att känna den där riktiga, överväldigande kicken när skivan river igång.Innan [I]Psyence Fiction[/I] egentligen har börjat, alltså på en CD-skivas negativa sekunder (man måste spola tillbaka från spår ett för att hamna där), har Lavelle och Shadow gömt ett ljudkollage som består av korta snuttar av låtar som inspirerat dem. Det börjar här och nu, med Jurassic 5 och Air. Därifrån går det rakt bakåt i tiden och man anar snuttar av DJ Krush, Björk, Gang Starr, Massive Attack, The Stone Roses, Public Enemy, New Order och Nina Simone. Men, mot slutet, just när man börjar tro att man har exakt samma musiksmak som de, då ekar en kort sekund av The Doors horribla prettoballad [I]The End[/I] -- i min bok den sämsta låt som någonsin spelats in. Och det får bli min lilla symbol för varför [I]Psyence Fiction[/I] inte är 1998 års [I]Screamadelica[/I]. Det är en fantastisk skiva på alla sätt och vis. Alla, verkligen [I]alla[/I], borde ägna några minuter åt att provlyssna den i den lokala skivbutiken. Men ha bara inte [I]för[/I] höga förväntningar. (Skivan släpps den 22 augusti).