Rackmusik

Det är svårt att beskriva storheten med The Racks. Skulle jag nämna desperation, skulle associationerna förmodligen bli helt fel. Ett begrepp som eufori har ju sedan länge sedan kidnappats av toklyckliga trumpetmissbrukande popstjärnor med en märklig förkärlek för tonartshöjningar. Och även om det ibland finns spår av uppgivenhet i The Racks musik så handlar det inte alls om det. Patetisk är nog det närmsta man kommer i jakten på ord att beskriva Sami Luokkanens sång med. - Jag tror att vi är en blandning av allvar, naivitet och glädje. Men aldrig humor, humor hör inte hemma i musik, säger Sami bestämt. Rent musikaliskt ligger Rolling Stones behändigt nära The Racks. Sami, som först presenterar sig som Sly, menar att hans personliga förebild är Marvin Gaye. Är det sant att du svimmar ibland när du sjungit färdigt en låt? - Svimmar? Nej, det händer att jag går och simmar, mest för att kyla ner mig. Jag har ju ingen teknik och då tvingas man att gå på ren kraft, säger Sami. The Racks är inget vanligt band. Det är inte tre killar som träffades på gymnasiet och bestämde sig för att lira rock tillsammans. Till vardags jobbar Per Larsson, Oskar Lindberg och Sami Loukkanen som programmerare. Låtarna har de spelat in under sena nätter, med tvättställ som mikrofonstativ. Per har alltid spelat i band och lider av absolut gehör, det är han som spelar de flesta instrumenten. Ryktet säger att han tog ledigt från jobbet för att lära sig spela tamburin. - Det är jävligt viktigt att vara snortight, och då måste man träna, menar Per. Sami däremot har precis börjat och säger ursäktande att han inte riktigt förstår det där med toner. Han berättar om hur bandets tredje medlem, Oskar, som Sami väljer att titulera humörförstörare, brukar ägna timmar åt att nynna en särskild ton som han tycker att Sami borde träffa. Utan framgång. - Det finns ingen direkt tanke bakom låtarna. Det har börjat med att jag spelat in trummor, mer eller mindre på känn. Sedan har vi byggt på med en massa andra instrument allteftersom, berättar Per. Resultatet är dock alldeles strålande. Aldrig förr har musik med inlevelse låtit lika bra. När får göteborgarna chansen att se er spela live? -När vi skrapat ihop tillräckligt många hjälpsamma vänner. Det funkar inte att bara vara tre när låtarna kräver så många instrument. Vi har testat. Ibland försöker jag spela tre-fyra instrument på en gång, men det funkar inte, säger Per.