Rare Funk Liberation

(Samlingsrecension med [B]The Sugarman 3[/B]: Soul Donkey) En av de största influenserna inom europeisk samlarfunk heter Phillipe Lehman och växte upp i Paris. Han var ett stort hiphop-fan som målade stan i mörkret, och samlade sjuor med funk om dagarna tillsammans med sin kompis Aldo Rosati. De som såg dem på skivsamlarturer runtom på loppisar i och utanför Paris, beskriver det mycket andaktsfullt. De var killarna som kunde sina Lafayette Afro Rock Band före de andra. 1989, inför en fest som Phillipe och Aldo skulle spela på, gjorde de en bootleggad funksamling med orange omslag. Den var så äkta att den fick heta [I]Pure.[/I] Den blev mycket uppskattad, så de gjorde flera samlingsskivor av sina skivsamlingar. Flera år senare köpte jag den där orangea [I]Pure-[/I]skivan på Fat Cat Records i London. För mig var [I]Pure[/I] den enda samling som länge verkade gå att lyssna på. Framför allt för att den definierade något ungt och vitalt. Grupperna hette Freedom Now Brothers och El Chicles; hur skulle jag inte älska det? Jakten på funksamlingar har fortsatt. Bara [I]Dusty Fingers-[/I] och [I]Planet of the Breaks-[/I]serierna har lyckats leva upp till de där kickarna jag fick av min första [I]Pure,[/I] den där orangea skivan som Phillipe och Aldo satte ihop. I jämförelse med [I]Pure, Dusty Fingers[/I] och [I]Planet of the Breaks[/I] står sig vilken Goldmine Soul Supply-samling som helst ofta kort. Åtminstone när man ser till helhet och sammanhang. Goldmine Soul Supply-omslag är lika fula som hemsidorna där dessa alldeles för dyra singlar finns till salu. Musiken är ofta betydligt mer rhythm'n'blues och blir seg i längden. [I]Rare Funk Liberation[/I] lider lite av dessa, för Goldmine Soul Supply, rätt vanliga åkommor. I mina öron är funken bäst i en hiphop-ram; gärna av Cut Chemist eller DJ Shadow. Jag tycker inte att solister är särskilt roliga, och får ont i magen av sura tanter som sjunger. Den bästa funken har alltid haft en fet hook med råa riff, trummor och mer trummor. Phillipe och Aldo lyssnade efter just de sakerna, och skivjakten förde dem till New York, där de gick skilda vägar. Phillipe ville ta sin musik så långt tillbaka som möjligt, och startade etiketten Desco. Där har han nu gjort sig känd för sina nyinspelade sjutumssinglar funk, som ser ut och låter som gamla. Inspelningstekniken är nämligen så nära som det går att komma det tidiga sjuttiotalets, likaså musikerna, paketeringen och vinylupplagan. [I]Soul Donkey[/I] är The Sugarman 3s andra skiva för etiketten. Den är laddad med några av de tunga singlar som gjort Descos senaste framgångar, jämte en del mer standardbetonat men ändå välspelat material. Musikerna kunde kanske vara kaxigare, samtidigt som arrangemangen saknar en del överraskningar. Desco är den sista funketiketten, och fusionen med Strut borde säkra dess fortlevnad. Och att döma av rykten om obetalda sessionmusiker och allmänt småkufiskt beteende, låter det som om Phillipe Lehman lyckats med att bli en äkta funk-skivbolagschef. Därmed har hans största önskan gått i uppfyllelse: Han har blivit ett tvättäkta original.