Retrokrönika

[B]BÄST JUST DÅ [/B] [B]DANIEL LANOIS [/B][I]Acadie Daniel Lanois/Dotshop.se [/I]

1989 var han Producenten med stort P. Peter Gabriel, Neville Brothers, Bob Dylan och framför allt U2 hade alla lutat sig mot hans varma ljudbyggen. Men att Daniel Lanois skulle åstadkomma en så gedigen skiva på egen hand var ändå en överraskning. Den tvåspråkiga tragedin [I]Jolie Louise [/I]och en änglalik Aaron Neville på en nästan ambient [I]Amazing Grace [/I]i all ära, men det är den magiskt gungande [I]The Maker [/I]som kommer att åstadkomma en rekryteringsexplosion hos den församling som förstår att göra den till sin. [B]ROKY ERICKSON & THE ALIENS [/B][I]Don't Slander Me Restless/Showtime [/I]

LSD, elchocker och institutionalisering borde ha sett till att Roky Erickson aldrig mer kunde formulera en sammanhängande mening. Men redan innan hans bror såg till att Roky började närma sig verkligheten igen härom året fanns enstaka stunder av genialitet även under de 30 år som hans mardröm pågick. 1982 hade Roky Erickson formulerat ett officiellt dokument för att bekräfta att en marsian intagit hans kropp, men mot alla odds hade han på något sätt också fått till ett riktigt guldkorn till skiva. Ordentligt inspelat, med bland andra Jack Casady i bandet, och med utmärkta versioner av inte bara titellåten utan också [I]Bermuda [/I]och underbara [I]Starry Eyes [/I]är det just så här som Roky Erickson skulle ha låtit om världen varit generösare mot honom. [B]BROWNSVILLE STATION [/B][I]Yeah! Wounded Bird/import [/I]

På Hultsfreds jubileumskonsert sjöng några av Sveriges viktigare sångare sina obskyra favoriter. Att Sahara-Maria Anderssons Nick Loweb- sida gick över huvudet på de flesta, hur briljant den än var, var kanske inte så konstigt, men Sator-Kents [I]Smokin' in the Boys Room [/I]borde fått fler boogiefantaster att vakna. Kanske nu, när originalskivan finns tillgänglig på CD för första gången? Missa inte heller Cub Codas tolkning av Hoyt Axtons [I]Lightnin' Bar Blues [/I]som även Hanoi Rocks försökt sig på (med mindre lyckat resultat). [B]JANIS JOPLIN [/B][I]Pearl, Legacy Edition Legacy/Columbia/Sony [/I]

Janis Joplins postumt utgivna svanesång är hennes bästa skiva, om man hoppar över [I]Me and Bobby McGee[/I], mycket bättre i Kris Kristoffersons original, och uttjatade [I]Mercedes Benz[/I]. Hennes torrt vita boogiesoul i [I]Move Over [/I]och [I]Cry Baby [/I]däremot som är knäckande inte bara för den som snöat in på Hellacopters senaste. Med outtakes och en extra liveskiva från sommaren 1970 är den en av historiens få meningsfulla hippieskivor. [B]THE 101ERS [/B][I]Elgin Avenue Breakdown (Revisited) EMI [/I]

Joe Strummer var aldrig något annat än en arg protestsångare. Det passade bättre i det arga punkbandet The Clash än i hans tidigare band The 101ers, som ville vara ett rhytm'n'blues-band i Dr Feelgoods skola men som aldrig kom loss från pubrockens Chuck Berry-covers. Det enda som är riktigt bra är singeln [I]Keys to Your Heart[/I], och en hel del av The 101ers demos och liveinspelningar har funnits tillgängliga förut. Ändå är det en spännande arkeologisk utgrävning, med intressanta fynd som [I]Junco Partner[/I], senare återbesökt på [I]Sandinista[/I], och det som kom att bli Clash tidiga singelbaksida [I]Jail Guitar Doors[/I], här som [I]Lonely Mother's Son[/I]