R.L.Burnside

R.L. Burnside var den förste av Fat Possums bluesseniorer som uppmärksammades på bred front när hans platta [I]A Ass Pocket of Whiskey[/I] släpptes 1996. Där tog han hjälp av Jon Spencer Blues Explosion på ett effektivt och för bluesen, vitalt sätt. Sedan dess har bolaget gett oss många grymma plattor, varav två varit med Mr Burnside där han lyckats att uppdatera både sig själv och den oerhört traditionstyngda (läs konservativa) musik han spelar. Därför förvånar det föga att man här hör samplingar, loopar och inte minst scratch som musikaliska uppbackare till 73-årige Burnsides sång. Här är hans röst delvis förändrad jämfört med tidigare plattor. Om han tidigare var en coolt hustlande man som visste både vad han ville och kunde göra med det motsatta könet, inte sällan efter att ha sänkt någon liter starkt, är han nu eftertänksam och aningens trött på ett sätt som både är tillåtet och klädsamt för en så pass mogen man som han. Men inbilla dig inte att han sitter och flämtar eller pustar eller låter svag -- no way. Han låter bara mer erfaren vilket funkar suveränt som motvikt till den moderna instrumenteringen i en låt som [I]Bad Luck City[/I] där de fett markerade trumlooparna och syntharna knappast skapar vad man kallar tradblues. Där passar hans röst perfekt, både som slö berättare och något mer exalterad sångare. Allra bäst och tydligast kommer hans röst till sin rätt på plattans första och sista spår. Småflummigt och sparsmakat kompad av gitarr, scratch och förbiswischade ljud berättar han där om sitt kringflackande liv, om hur han inte gillade att bo i Chicago och inte minst hur hans pappa, brorsa och farbröder blev mördade. "Yeah I'm glad I made it out, man", säger han. Det är vi också.