Roni Size Reprazent

Roni, Krust, Die, Suv, Dynamite och Onallee sålde guld och kammade hem Mercury-priset för nästan exakt tre år sedan. Välförtjänt dessutom. Ingen hade väl skapat en sådan bra balans mellan drum'n'bass-polernas hårdhet och musikalitet. Reprazents beats var stenhårda på en klubb, samtidigt som kontrabas-slingorna gick bra att klia sig i jazzskägget till. Nu, år 2000, vill många knappt ens erkänna att de någonsin gillat drum'n'bass. Det är dumt. Bara för att några mindre vakna producenter körde vilse ska man inte sätta på sig samma sorts skygglappar själv. Bland fansen däremot har det florerat rykten om att Reprazent var på en downbeat D'Angelo-tip. Det hade varit tufft, men Reprazent är nästan lika tuffa när de inleder sitt andra album med en cover på inledningslåten från debuten [I]New Forms[/I]. Och man märker genast vad som skiljer albumen åt. Stråkarna är större, breaksen vassare, och producent-kvartetten verkar ha skruvat betydligt mer på sina samplers den här gången. Nu när de är stjärnor har de även som brukligt bjudit in några gäster, så vi får en låt var med Method Man, The Roots Rahzel och Rage Against The Machines Zack de la Rocha. Kanske inte så nödvändigt. Men trevligt, som en storbudgetfilm med skojiga cameos. För det är hur som helst vokalissan Onallee och MC Dynamite som håller i gång showen och visar att vår soul och rapmusik kan rusa fram i 180 bpm lika väl som den lunkar på i 90. Och att vända ut och in på ljudbilden blir Bristol-gänget bara bättre och bättre på. Det här albumet är ingen överraskning men det är ändå ytterligare ett litet steg framåt. Så tro inte på vad de säger. Drum'n'bass-historien är inte slut.