Sahra

En av mina största konsertupplevelser på Roskildefestivalen i år var den med Khaled. Maken till glädje, både på scen och bland den minst sagt brokiga publiken, får man leta efter. När Khaled sjunger ler varenda människa - och Khaled ler mest av alla. Raimusikens obestridde konung gör musik, kryddad med kardemumma och koriander, som får vilken vit, introvertrocker som helst att börja vicka underligt med höfterna och låta händerna,samtidigt som de vrids i sensuella cirklar, stiga mot skyn. Minns banbrytande Didi!Sahra är hans tredje album och det är brokigare än någonsin. Det är inspelat i Paris och Kingston och bjuder på ett musikaliskt spektrum som sträcker sig från hans hemlands orientaliska rai till reggae, rap och funk.Någon hit à la ovan nämnda ger sig dock inte till känna, även om där finnsett flertal spår som är helt okej. Men på något märkligt sätt känns den härskivan ganska ledsam, inte alls så glädjefylld som till exempel konsertenvar i somras. Det är precis som om det har hänt Khaled något, men eftersom jag inte är någon direkt stjärna på arabiska är det svårt att avgöra vad.Och det är också därför som jag kan ha totalt fel. Att sjunga på arabiska kan ju gärna ge ett vemodigt intryck, så i själva verket kanske han sjunger om hur kul allting är...