Salsafied

Detroits house-musik är annorlunda. Medan Chicagos house representerar den ursprungliga experimentlustan och New Yorks är varm och sympatisk, färgad av den latin-amerikanska befolkningens kultur, är Detroits house mörk och hotfull som ett expresståg utan en tanke på att sakta in. På väg bort från en förfallen stad där otaliga halvfärdiga byggnadskomplex gapar tomma och påminner om den framtidsoptimism som fanns där en gång men försvann från motorstaden tillsammans med bilindustrin. Detroits techno har i och för sig också alltid handlat om flykt från misären. Men där techno-visionärerna vänder blicken mot natthimlen och drömmer om framtidens rymdfärder känner de fåtaliga houseproducenterna att det bästa sättet att fly är att svettas ut sin ångest till feberheta, muskulösa groovemonster till låtar. Att Kelli Hand låter en sordinerad trumpet improvisera över [I]Jump[/I] och en pianist uttrycka lite melankoli i [I]Light My Fire[/I] förflyttar oss inte en enda breddgrad söderut. Det här är livsbejakande musik men från en kall stad, vilket kan få en att tro att den här musiken inte kan funka utanför Michigans delstatsgränser. Hur ska vi kunna förstå Detroit? Lite hjälp på traven får vi dock då de första två vokalspåren plundrar både CharVonis [I]Always There[/I] och NYC Peech Boys [I]Life Is Something Special.[/I] Den riktigt stora överraskningen följer tätt därpå när Kelli i [I]I Don't Know Why[/I] till en märklig jazzrytm sjunger en blues av den gamla sorten, en kort upprepad vers om sorgen hos den som blivit lämnad ensam (det skulle inte förvåna mig om jag vilken dag som helst blir upplyst om vilken Billie Holiday-låt det är). [I]Been Set Free[/I] är lika själfull som Dr Martin Luther King och innehåller dessutom den där rytmen från en låda med siffrorna 909 på som alltid kommer att erbjuda dem som längtar en väg bort.